”Svamparna har fortfarande mykorrhizan, ett världsomspännande underjordiskt nätverk. Internet är ingenting.” Två rader på måfå ur en bok, med vita pärmar och relativt korta prosatexter på varje sida. Hade någon bett mig gissa vem som skrivit dem skulle jag troligen gissat på Thomas Tidholm. Vilket alltså är rätt.
Boken heter ”Jordlöparens bok”. Hur många av oss vet vad en jordlöpare är, utan att googla? Men varför tillägna en skalbagge en hel textsamling? Också typiskt Thomas Tidholm. En i dag 77-årig poet bosatt i Hälsingland, med ett skrivande livsverk som började med diktsamlingen ”Försök att se” från 1966. Jag köpte den några år senare på rea, har ytterligare ett par titlar av Tidholm i hyllan, den senaste är ”Hilding Kvists minnen” från 2014.
”Försök att se” kan ringa in det underliggande budskapet än idag. Människan är mera beroende av naturen än vad den är oss. Vi kan skövla och bränna ner den, växtlighet som djur, eller försöka ta oss ut i rymden. Men det mesta slår tillbaka. Klimatets utveckling börjar glida oss ur händerna.
Nu är ”Jordlöparens bok” ingen högljudd pamflett, snarare en stillsam betraktelse från myrstacksperspektiv typiskt Thomas Tidholm. Kanske inte alltid så lättolkat, men tillräckligt enveten i sitt anslag att helheten dugt till att bli nominerad till årets August-pris. Tydligen inte alls någon av favoriterna. Men jag instämmer gärna med VK:s kulturredaktör – det vore skoj om han fick vinna.