Iklädda matchande vita skjortor, svarta byxor och svarta slipsar klev de för första gången upp på en scen i Skellefteå och verkade trivas med det. För från första till sista ton var deras närvaro total och de höll ett fast stenhårt grepp om publiken som de vägrade att släppa.
Ny indie på svenska. Då är det idag svårt att inte snegla mot Kent och Krunegård – och Svart Ridå kan onekligen dem – men de har ändå ett eget uttryck som är liksom elegant svalt och rasande på samma gång. Det senare är gitarristen Moa Swanström en starkt bidragande faktor till. Hon utnyttjar sin Fender Stratocasters fulla potential, dränker ljudet i stora chorus och svulstiga reverb, hon pressar svajarmen perfekt och manglar strängarna så att man nästan tror att det ska skjuta fyrverkerier ur gitarren till slut. Otroligt effektfullt. Otroligt snyggt. Min nya gitarr-hjälte med mer inlevelse än Yngwie Malmsteen!
Det är inte ett dugg muntert, men genuint och riktigt njutbart i allt sitt mörker. Basisten och sångaren Tuva Gustavssons tydliga, raka och helt sjåsfria stämma träffar en rakt i bröstet när hon levererar fraser som "Slit ut min själ" eller "Jag har inga känslor kvar". Med Kajsa Westergrens drivna trumspelande formas ett komplett band som låter så mycket större än en trio.
De hade förtjänat en ännu större publik.
Svart Ridå
Folkhemmet, fredag
Betyg: 4