Daniel Adams-Ray fick publiken att skratta, dansa och att bli rörda. Allt på en och samma kväll.
För den som är född under 80-, 90- och till och med tidigt 00-tal så har Daniel Adams-Ray garanterat spelats på en eller annan hemmafest. Om inte så har man utan tvekan hört honom på radion.
Daniel Adams-Ray har lyckats fånga en bred publik under sina år som aktiv. Många känner kanske känner igen honom från sin tid som medlem i hip-hop-grupen ”Snook”, som han bildade tillsammans med Oskar Linnros under tidigt 00-tal. Duon blev snabbt en pionjärer inom hiphop-genren.
Daniel Adams-Ray på Sara kulturhus.
Mellan 2007 och 2016 var det helt tyst från Snook. Daniel Adams-Ray och Oskar Linnros släppte tillsammans singeln ”Sitter på en dröm”, men inte under sitt gemensamma namn. Det var en hel del rykten om att de hade splittrats, men någon definitiv splittring har fortfarande inte konfirmerats.
Men – 2009 satsade Daniel Adams-Ray på en solokarriär. Det innebar en satsning inom ”kenyansk pop-disco-indie-punk”, som han själv har beskrivit musiken.
2010 kom debutskivan ”Svart, vitt och allt däremellan”. Flera av låtarna på albumet är samhällskritiska, och handlar om hans uppväxt i Nairobi. Från skivan kom två av hans största hits, ”Dum av dig” och ”Gubben i lådan”. Och det är från den sistnämnda låten jag känner igen honom.
Daniel Adams-Ray bjöd på en hel del nostalgi.
Jag var 12 år när ”Gubben i lådan” släpptes och efter det var jag fast. Jag minns att jag satt och spelade den om och om igen hemma i datarummet.
”Jag har famlat i mörker, men i dig såg jag ljuset. Och för dig har jag låtsats, och dolt mina tårar. Med dig blir jag mindre, som gubben i lådan.”
Ja, du förstår ju hur extremt mycket jag kunde känna igen mig i texten, som en olyckligt kär 12-åring. I dag ser jag förstås tillbaka på det och skrattar över hur dramatisk jag var. Men i en ålder som är så extremt känslig så behöver man få känna känslorna som kommer. Och låten gjorde det lättare för mig att sortera mina känslor.
Publiken visade sin kärlek.
Att få se honom live var som att kastas tillbaka till 2010 och jag tror att många kände samma sak. Känslostormar. Hela publiken dansade till alla låtar och sjöng med i vartenda ord. Mitt i publikhavet gjorde två personer ”hjärttecken” med händerna. Jag stod där med en tung kamera i händerna, annars hade jag gjort samma sak.
Hans musik, och inte minst hans scenspråk och energi, smittar av sig och griper tag i en. När ”Skotthål” spelades så stod ingen still. Basen dunkade i bröstet i takt med texten: ”Djupt in i bröstet, trycker ett mörker”. Det var mäktigt, jag fick rysningar.
Daniel Adams-Ray på Sara kulturhus.
Daniel Adams-Ray på Sara kulturhus.
Han lyckas väva in mörker, glädje och aktivism i sina texter på ett sätt som känns begripligt och lätt att ta in.
Mellan låtarna kommunicerar han mycket med publiken, på ett sätt som känns personligt och varmt. Vid ett tillfälle berättar han om när han för flera år sedan blev bokad att spela i en källare, nere på torget i Skellefteå, där det fanns en nattklubb.
Daniel Adams-Ray på Sara kulturhus.
Publiken vrålar då ”Mollys” och skrattar, säkert för att det finns mycket minnen kopplade till den platsen.
”Någon var dum nog att betala mig för att spela musik där, jag hade gjort det gratis. I ett väldigt sällsynt klartänkt ögonblick i mitt liv så behöll jag lite av pengarna för att ha råd att göra en skiva. Och den skivan tog mig tillbaka hit till Skellefteå”, säger Daniel Adams-Ray.
Daniel Adams-Ray på Sara kulturhus.
Så fint. En fantastisk spelning, raktigenom.