Reuben Sallmanders sångpartier är starka och klassikern ”Om jag hade pengar” görs precis så där slarvigt och kärnfullt som förväntas, skriver Norrans recensent Ingela Lekfalk.
Regnet hänger i luften, ett envist gäng mygg surrar runt öronen och fuktig sommarkyla letar sig in bakom nacken. Men det känns som världsliga ting när Reuben Sallmander, i rollen som pappa Tevje, tar med oss i hans vardag av tankar som brottas mellan traditioner, gudstro och döttrarnas lycka.
Samtidigt som Tevje brottas med personliga dilemman pressas han och det judiska folket i byn Anatevka av militären. I ovissheten av vad som väntar blir tron och traditioner något att hålla sig fast vid för att livet inte ska kantra.
Öppningsnumret är storslaget, amatörer, professionella musikalartister och skådespelare fyller scenen med kraft.
Snabbt dras vi in i en berättelse där pappa Tevje i sin strävan att få sina fem döttrar bortgifta stöter på hinder då en efter en av dem redan mött sin käresta på egen hand. Han sliter sitt hår över döttrarnas val – en fattig skräddare och en halvtokig student. Men då han ser lyckan i sina tösers ögon mjuknar han och ger dem sin välsignelse.
En spelman på taket i Medleforsparken. Malin Vispe - Tzeitel, dotter i glad dans när hon får gifta sig med sin käreste Magdi Saleh - Motel, skräddare.
Men när en rysk soldat, som inte är av judisk härkomst, friar till en av döttrarna blir det för mycket för Tevje och han ser inget annat alternativ än att förskjuta henne.
Med Ronny Danielssons regi får berättelsen fart, humorn lyfts fram samtidigt som allvaret tar plats. Innehållet känns aktuellt – trots att manuset, som bygger på Sholem Aleichems roman Tewje der Milchiger, skrevs redan år 1894.
Människor flyr 2024 fortfarande och tvingas lämna sina hem. Oavsett om du är flykting eller ej så handlar livet universalt om att anpassa sig. Oavsett vem du är, var du är eller när du är född behöver du följa med i tiden. Det innebär att förändra saker som du gjort på samma sätt, till något annat som går i takt med omvärlden. Här kan de flesta människorna identifiera sig med Tevje.
Gestaltningen av fadern görs med precision av Reuben Sallmander. Sångpartierna är starka och klassikern ”Om jag hade pengar” görs precis så där slarvigt och kärnfullt som förväntas. Fransesca Quartey, som hustrun Golde, är självklar på scenen och tar med kärleksfull bryskhet ner sin make på jorden samtidigt som hon tvättar hans fötter.
Deras duett ”Älskar du mig” är en av de absolut starkaste scenerna. Subtilt, ömt och så där innerligt man kan önska att kärleken mellan två människor som levt ett långt liv tillsammans ska vara. Vackert.
Kvällens finaste scen står Reuben Sallmander och Fransesca Quartey för, när de ömsint ställer frågan: ”Älskar du mig”.
Frida Linnell, som dotter Hodel, är ett riktigt fynd. Hon glittrar, dansar och sjunger tillsammans med Andreas Anterot (Perchik, läraren) på en nivå som vi inte alltid är vana att se på Västerbottensteaterns scen. Men i det här sammanhanget ska egentligen alla nämnas vid namn då samtliga i ensemblen gör väldigt bra ifrån sig. Malin Vispe är en av dem.
En spelman på taket har spelats världen över, blivit film och satts upp i otaliga varianter med skiftande resultat. Ronny Danielsson har respekterat det välskrivna manuset och ägnat sig åt att utmejsla karaktärerna istället för att gå utanför ramarna och göra något ”påhittat nytt”. Vilket är befriande och den här uppsättningens storhet. Han har tillsammans med koreografen Roger Lybeck hittat en tonalitet som känns äkta och närvarande.
Frida Linnell, Malin Vispe och Vanja Kittelmann Flensner gestaltar tre av döttrarna som ska bli bortgifta av sin far.
Det här är även ett mycket bra val av sommarteater då scenerierna har en naturlig plats i Medleforsparken. I grönskan står tre gräsmögliga husvagnar ackompanjerade av vattnets forsande i bakgrunden. Det är i det närmaste en perfekt scenografi.
Om det finns ett skav så är det den förinspelade musiken vars volymnivåer inte alltid är i samklang med sången. Det är synd. För det här är en mycket sångstark ensemble. Såväl enskilda prestationer som stämsången är en njutning.
Visst är det en kostnadsfråga att ha musiker på plats. Den ekonomin är få teatrar förunnat i dag. Eftersom orginalmusiken av Jerry Bock har drag av klezmermusik, med snabba rytmer, eldigt fiolspel och dragspelets harmonier i slitande melankoli, blir det förinspelade såklart platt i jämförelse. En liveorkester kan fånga stunden – det förinspelade är statiskt. Men den här ensemblen är på en sådan hög nivå att de lyckas få det stumma levande.
Västerbottensteatern har med En spelman på taket producerat en fantastiskt fin föreställning. En varm känsla dröjer sig kvar och jag hoppas verkligen att alla Skelleftebor går och köper sig en biljett.