Niklas Larsson Lirell gör med trovärdighet rollen som Richard Hannay när Västerbottensteatern sätter upp "De 39 stegen".
John Buchans roman, ”De 39 stegen”, är mest känd genom Alfred Hitchcocks filmversion som hade premiär 1935. Då andades den mörker, våld och sjabbig glamour.
I scenversionen har mörkret skingrats och landat till att bli en thrillerkomedi som gjort stor succé runt om i världen och även belönats med ett flertal priser.
I Sverige hade pjäsen sin premiär på Intiman i Stockholm 2013 med humorister som Peter Dalle och Morgan Alling. De möttes, kväll efter kväll, av stående ovationer från sin publik.
Förväntningarna är därför höga när Västerbottensteatern modigt ska ta sig an det manus som är känt för att ställa höga krav på sin ensemble då repliker och scenbyten ska ske i ett hissnande tempo.
Jo, det blir och är två imponerande timmar av galenskap.
Det är märkliga figurer, snabba repliker, konstnärliga scenlösningar och en ljusdesign som gör pjäsen intensiv och omväxlande. En uppfriskande katt-och-råtta-lek mellan spioner, makthavare och en från början uttråkad engelsman iklädd en gammelrosa kostym från Harrods – Richard Hannay.
Richard gör ett försök att muntra upp sig själv, genom att besöka en kabaré. Där träffar han en mystisk kvinna som hävdar att hon jagas av två män som vill föra ut säkerhetspolitiska hemligheter ur landet. Med få betänkligheter går Richard med på att gömma kvinnan i sin lägenhet.
Mitt i natten mördas hon och Richard instinkt blir att fly.
Strax är han jagad av polisen och bovar samt misstänkt för ett mord som han inte har begått.
Historien tar fart och skådespelarna briljerar. Det är en blandning av fars och buskis. Med byten av karaktärer, roller och kostymer i en imponerande hastighet.
Vi skrattar när Andreas Anterot och Malin Vispe i ett brutalt tempo byter karaktärer. Eller när de ord- och hämningslöst dansar och får till svänget mellan varandra. De ska ha cred för sin fysiska prestation och dialektala tungvrickande.
Ellenor Lindgren, som får spela både död och levande, gör det med finess. Det finns en skör underton i hennes uppenbarelse – oavsett om hon ska spela en förförisk Annabella eller en ung dam som dras med i en oförberedd lek som innebär både ett delande av säng och en rädsla för att bli skjuten.
Niklas Larsson Lirell gestaltar rollen som Richard Hannay med en självklarhet. Han är i princip återuppstånden från trettiotalets gentlemanna tid. Även om han i sin karaktär har vissa brister som leder till förväxlingar och skratt.
Regissören Peter Engkvist har jobbat idogt med att sätta detaljer. Från uttryck hos sina skådespelare till val av musik. Enkvist avslöjar sin musikalitet genom valet av musikstycken. Med beslöjande trumpeter och stora orkestrar lurar han in oss en annan värld.
Ljuddesignern Arnaud Spicq bör omnämnas då han genom ljudet öppnar och stänger dörrar och gör illusion av verklighet. Eller är det tvärtom?
Ändå är det när vi för en kort stund bjuds på den svärta som Larsson Lirell, i rollen som Richard, ger oss när han håller ett brandtal och ropar; "Vi röstar för en lyckligare och bättre värld". När publiken samstämmer i hans ord biter nuet tag i oss.
För samtidigt som premiären av ”De 39 stegen” äger rum på Sara kulturhus kan vi i direktsändning följa ett helvete för skräckslagna människor som springer för sina liv. För att undkomma de ryska terrorbomberna. Manuset, som skrevs i
samband med första världskriget, har åter aktualiserats.
Även om det är i en ny tappning där humorn skruvas upp. Finns en botten med allvar. Det är i oron som kulturen får en än viktigare roll - att roa. Vilket Västerbottensteatern gör i kväll.
Föreställningen har kompetenta skådespelare, som vigt gestaltar skumpiga tåg- och bilfärder i en genomtänkt koreografi.
Visst saknas kanske den där sista procenten av tajming för att det ska bli en riktig fullträff. Men, med mer speltid så kommer detta att bli topp notch. Troligtvis redan nästa vecka.
För alla premiärbesökare fanns en uppmaning från Västerbottensteatern att klä sig tidstypiskt för en festligare stämning. Många hade tagit detta på största allvar. Stämningen var därför hög redan i foajén.
Sammanfattningsvis är ”De 39 stegen en fartfylld komedi”, som kan rekommenderas.