”Kafé” signalerar feelgood. ”Bokhandel” också och ibland även ”bageri”. Genren har mer än sin beskärda del av såväl det ena som det andra och tredje och över detta kan man förstås le både snipigt och snörpigt. Men å andra sidan: hur överbefolkad av lätt alkoholiserade, småbittra kommissarier som motvilligt förses med nya medhjälpare är inte kriminallitteraturen?
Nå, Clare Pooley skriver feelgood och i ”Ärlighetsprojektet” satsar hon liksom dess huvudgestalt Monica på ett kafé. Monica är 37 år och har gjort ett jobbyte som kan förvåna. Som jurist debiterade hon 250 pund (uppåt 3 000 kronor) i timmen och för att dra in den summan behöver hon nu sälja 150 koppar kaffe. Men hon lever sin dröm, den om ett bättre liv och mående, fast så perfekt som folk tror är det inte alls och när hon hittar en anteckningsbok där den åldrade Julian, en gång konstnär i ropet, ställer ut sig i sin ömklighet; berättar om hur illa han burit sig åt, framförallt mot sin fru, och dåligt han nu mår, hakar Monica på och skriver några självutlämnande och självterapeutiska sidor om hur hon egentligen har det.
Och så rullar det på: andra hittar boken och plitar ner sina berättelser, och till slut hamnar alla på Monicas kafé och den plötsliga ärligheten blir starten på något nytt och bättre och somliga blir förstås kära, men just det börjar kännas larvigt sätter Clare Pooley in sin stöt; en överraskande twist som förändrar och rättfärdigar. Vaddå, ”bara feelgood”? Det är ju bra!