Donald Trump gav en gång Barack Obama ett slags erkännande, givetvis inlindat i förolämpning. "Min far hade en dröm" var, påstod Trump, för bra för att Obama på egen hand skulle ha kunnat skriva den.
Hade Trump läst boken? Och vad skulle han tycka om "Ett förlovat land?" Den första delen av Obamas självbiografi må nämligen bågna av värme och generositet, men man kan ändå inte gilla alla. Till exempel inte – ja, rätt gissat.
Om sin efterträdare tycker Barack Obama inte alls, men vill man veta varför får man bläddra igenom 836 sidor och när sista punkten sätts har vi ändå bara kommit till 2011 och likvideringen av Usama bin Ladin. Återstår fem år av presidentskapet, återstår … ja, hur många sidor?
Mångordigheten kan verka överraskande, för att komma från en politiker som tidigt tvingades inse en av sina svagheter – att brista ut i långa, detaljerade utvikningar – och övergå till kortfattade, snärtiga koncentrat. Har någon någonsin hört en bättre talare?
Långskrivandet kan både förlåtas och förstås. Han skriver bra, han har att berätta och vänder sig förstås främst till en amerikansk läsekrets, mer bekant med de senatorer, stabschefer och rådgivare den här boken kryllar av. För en svensk blir det för mycket, men mellan det skumningsbara hittar man mycket intressant. Som om tillvaron i Vita huset med betjänter, städtrupper, egen florist, gym och läkarmottagning. Inte illa för en i tonåren lat, ölpimplande grabb som i vuxen ålder må ha skärpt sig, men fortfarande har svårt att säga nej till en cigarett. Barack Obama låtsas aldrig vara genompräktig, vilket är sympatiskt.
Det är finanskris, sjukvårdsreform och maktspel, men framförallt människor. Hillary Clinton konkurrerade och sa stygga saker, men han beundrar henne ändå. Bill? Nja, men även den relationen tar sig och George W Bush och John McCain må ha haft andra politiska uppfattningar, men som personer tyckte han om dem, och ingen i hans enorma stab jobbar mindre än 12 timmar om dagen och över dem öser han beröm.
Fast i en bok som ångar av kärlek kommer ändå ingen i närheten av döttrarna och Michelle, hon som framstår som dess verkliga stjärna, och naturligtvis är även författaren Barack Obama slipad, men jämfört med exempelvis Hillary Clintons tegelsten om åren som utrikesminister känns detta ärligare och jämfört med en twittrande Trump talar vi klasskillnad.