Coronapandemin har ställt mycket i våra liv på ända. Alla har berörts, en del mer ödesdigert än andra. För egen del har inte så mycket förändrats. Jag rör mig oftast i en ganska avgränsad miljö. Att inte kunna få sitta utspridd i en idrottsarena som normalt rymmer 6 000 personer känns visserligen märkligt. Men mycket annat går ju att göra som vanligt.
Den finlandssvenska författaren Merete Mazzarella, född samma år som andra världskriget tog slut, har ägnat en stor del av sitt liv åt ett ständigt reflekterande skrivande. Enbart ett urval omfattar 25 boktitlar. Hösten 2019 påbörjade hon ett dagboksliknande projekt som skulle sträcka sig ett år framåt. Hon anade, som alla vi andra, inte hur pass annorlunda det året skulle bli. Men sjuk i pandemin blev hon inte.
Utåtriktad höll hon kontakt med släkt och vänner via andra kanaler än reella möten. Den förhållandevis idylliska sommarorten Ekenäs blev en tillflyktsort från storstadsliv som många inte är förunnade. En daglig simtur i havet tillsammans med maken L blev än viktigare än vanligt. Jag har läst och tidigare skrivit om några av Mazzarellas tidigare böcker med uppskattning.
”Från höst till höst” är inget undantag. Faktiskt den enda jag tagit mig igenom hittills i år. Med det oundvikliga åldrandet som en realitet, finns ändå en dos av livsglädje som berör. Men ibland också en oro inför framtiden. För allt hänger ihop på vårt alltmer utsatta klot.