Amanda Hofman-Bang gav Karin Boye en mänsklig röst genom cellon.
Det är sopplunch på Trappscenen, fullsatt och trivsamt. En teaterkonsert om Karin Boyes liv har lockat ett 100 tal personer till Sara kulturhus. Många i publiken har troligtvis läst hennes dikter redan i en sökande ungdom. Medan andra kanske just mött henne.
”Kunde jag följa dig långt bort, längre än allt du vet.”
Linda Bonaventura inleder mjukt och suggestivt, rösten är klar och dämpad på samma gång. Hennes rörelser plockar ner orden och lägger dem i våra famnar. Det är knäpptyst. Inte en stolsskrapning. Silentium råder.
”Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?”.
Under 45 minuter får publiken uppleva tonsatt prosa, där konflikten mellan att vara levande död eller ärligt vid liv, är i centrum.
På 80- och 90 talet var Karin Boyes texter en självklar läsning.
Dikten: ”Den mätta dagen, den är aldrig störst”, analyserades på svenskalektionen och vi fick lära oss att det egentligen handlade om att inte förstå när livet är gott nog. Att vara mätt och otörstig är oftast inte det stora i minnet. Utan det är dagarna när vi fått anstränga oss, för att nå målet, som dröjer sig kvar.
Linda Bonaventura gestaltar Karin Boyes liv på scenen.
Karin Boye brottades med de stora livsåskådningsfrågorna och Linda Bonaventura gestaltar henne med stil. Dikter som vibrerar av en inre musik ackompanjeras av Oskar Kvant på piano och Amanda Hoffman-Barng på cello. Det är så varmt, starkt och skört på samma gång att publiken inte rör sig.
Karin Boye hade flera korta relationer med män, men hennes stora kärlekar var kvinnor. Hon förstod tidigt att hennes kärleksliv var tvungen att hållas hemlig, då den samkönade kärleken var en brottslig handling ända fram till 1943.
På scenen färdas vi, genom Linda Bonaventura visuella kroppspråk, in i en kvinnas liv och egenvalda avslut.
”Då, när det är värst och inget hjälper, brister som i jubel trädets knoppar”.
Karin Boyes tid på jorden var en strid mellan dödslängtan och livsvilja, många gånger försökte hon lämna men blev stannad. Söndagen den 27 april finner en man henne vid ett par stenar med utsikt över Mjörn: ”Gråklädd, i nedhukad ställning, med mössan över ansiktet och armarna i kors över bröstet, till synes sovande.” Karin Boyes ständiga sökande var över.
Författaren Karin Boye omkring 1930. Hon lämnade sitt jordeliv vid 40-års åldern.
På scenen gestaltas den poetiska stjärnas verk och vardag med driv och elegans. Vi förflyttas till ett då som lika gärna kunde vara nu. Det blir ett slags andningsuppehåll när vi får följa Karin Boyes 40-åriga liv ända till slutet.
De tonsatta dikterna och berättelsen framförs med subtilitet. Det är fängslande. Som en mjuk känsla av tacksamhet blandat med en djup sorg över att ett liv kan göra så ont. Eller vara alltför kort.
Mindre än två månader efter Boyes bortgång öppnade hennes käresta Margot Hanel gaskranarna i köket. I famnen har hon sin älskades diktsamling ”För trädets skull” där Boyes mest kända dikt: ”Visst gör det ont när knoppar brister” finns med.
”Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen”.
Karin Boye föddes 26 oktober 1900 och dog 27 april 1941 av en överdos med sömntabletter.
Fakta
Kunde jag följa med dig – om Karin Boyes liv med tonsatt poesi.
Trappscenen Sara kulturhus 6 och 7 mars.
Manus, idé och framförande: Linda Bonaventura
Regi: Kalle Haglund
Piano: Oskar Kvant
Cello: Amanda Hoffman-Barng
Arrangör: Västerbottensteatern