Saga Eserstam och Åsa Granlund Jonsson i "Blackbird and Pearl". Där de gestaltar legendarer.
Saga Eserstam har kikat in i de två sångikonernas leverne utan att fokusera på deras kända missbruk och tidiga bortgång, musiksensationen Amy Winehouse och rocklegendaren Janis Joplin tillägnas istället en mer redig och molnfri föreställning. Det är oförställda mjuka tolkningar av de något mer ruffiga förlagorna som tillsammans med bland andra Kurt Cobain och Jim Hendrix tillhör The 27 club.
I kontrast till Amy Winehouse hårda liv som ledde till död i akut alkoholförgiftning eller Janis Joplin överdos i påtänd hippiemiljö så fokuserar Saga Eserstams på uppväxt och väg till framgång. Melodierna och texterna är i fokus långt bortanför Amy Winehouse wailings skills med djup altröst eller Janis Joplins vokala gränslöshet.
De två legendarerna är på sina olika sätt en viktig bit rockhistoria. För unga i slutet av 60-talet var Janis Joplin en betydelsefull förebild. Hon bröt ny mark när hon sjöng ”männens sånger” och som vit kvinna kastade sig in i svart blues för att göra oförglömliga avtryck.
Det finns en prestigelöshet i Åsa Granlund Jonsson och Saga Eserstams tolkningar. Mjukt och stillsamt, varje stavelse och ton är hörbar. Långt ifrån den sångteknik och scenframträdande som Amy Winehouse och Janis Joplin står för. ”Blackbird and Pearl” är något annat, väldigt svenskt med koreografiska ryggar mot varandra och nästan lite ABBA-feeling i de unisona partierna.
Åsa Granlund Jonsson är sångskicklig och varken fulsjunger eller fulspelar munspel, vilket gör att de gamla bluesdängorna blir mer en Eva Cassidy-konsert än en hjärtskärande Amy Winehouse som sjunger rakt ut om förlorad kärlek. Samma gäller Saga Eserstam och musikerna Hans Ericsson och Mikael Johansson, det är städat. Amy Winehouse och Janis Joplins var i musiken, i råa gitarrsolon, i smärtan. Åsa Granlund Jonsson och Saga Eserstams tolkningar är snälla, de har gitarrerna som ett gosigt bakgrunds-sound med sången ovanpå. Vilket blir soft trivsamt.
Det är en ny duo som ställer sig på Trappscenen – Åsa Granlund Jonsson och Saga Eserstam.
Alla har förutsättningar att sjunga blues, sade Janis Joplin: ”Alla har en strupe, alla har känslor, det gäller bara att veta vad man ska göra med dem”.
Tack till Saga Eserstam som med pondus tar sig en väl förtjänt plats på Skellefteås scen med egenskrivet material. Och tack för den utkristalliserade berättelsen som värdefullt påminner oss om viktiga bitar av vår musikhistoria. Hoppas att duon väljer att samarbeta fler gånger.