Publiken i den fullsatta salongen på Sara kulturhus består i överväldigande majoritet av tjejer runt 25–30 år. De skrattar. Eller de vrålar av glädje. Med full kontroll får Edvin Törnblom salongen att koka. Han imponerar.
Såklart har princip alla i salongen lyssnat på hans och Johanna Nordströms podcast ”Ursäkta”. De som lyssnat på dagens avsnitt är medvetna om att Edvin kör denna föreställning med hög feber och faktiskt borde ligga nerbäddad i sängen. Men det märks inte. Han ger allt. Absolut allt och lite till.
Han är en multi-personlighet som behärskar många uttryck. Allt i ett rasande tempo. Under 100 minuter får vi en monolog blandat med sång, dans, klädbyten, glitter och glädje. Så fort han öppnar munnen skrattar publiken. Till slut skrattar Edvin själv åt det enorma gensvar som Skelleftepubliken bjuder honom på.
Förra året släppte han boken ”Bögen är lös”, som är en slags instruktionsbok om hur det är att leva som queer i dag. Boken är även underlaget för föreställningen som han nu är ute på turné med.
Det här är inte något för den lättkränkte, för han tänjer på alla möjliga gränser. Eller han går över gränsen hela tiden och kommer undan genom att skickligt använda sig av clownens tekniker. Det gör att han kan gå längre i alla emotionella riktningar – kärlek och sorg, ensamhet och gemenskap, ömhet och elakhet.
Pål Ströbaek, som står för manus, och regi har mitt i all galenskap och det höga tempot samlat ihop stunder av allvar som kommer att dröja sig kvar länge. Ärr efter år av mobbning kan ta sig uttryck i en humorshow eller förbli sårskorpor i tystnad. Ikväll får vi skratta åt hemskheter.
Allt presenteras i en uttänkt scenografi i form av ett pojkrum med loftsäng som i nästa andetag blir en glittrande ridå, där Edvin springer ut och in i allehanda peruker, påklädd eller i bara kallingarna. Allt i en imponerande fart. Han driver med oss, med sig själv och alla möjliga tokkärringar.
Efter ett obeskrivbart galet sensuellt och humoristiskt visuellt dansnummer med Daniel Koivunen, som är bär röda kalsonger och en Nalle Puh-mask, blir både Edvin och publiken andfådda. Han sätter sig ner, dricker vatten och flåsar lite. Sedan tackar han Filippa Eriksson på Hemmakväll i Skellefteå. Utan henne hade han ställt in kvällens föreställning.
Febrig tog han en promenad innan föreställningen, för att köpa lite karameller. I godisbutiken möts han av en vänlig tjej som berättar att hon ska gå och se hans föreställning på kvällen. Kombinationen beundran och socker gav honom den där extra kraften att svälja två Panodil och bara köra.
Edvin ropar från scenen ”Filippa jag är här för din skull i kväll. Du gav mig den energi jag behövde”. Där och då måste decibellmätaren gått i taket. Publiken applåderar, skrattar, hurrar, stampar, älskar och sprutar glädje mot Edvin som tar emot och ger dubbelt tillbaka.
Kanske är det här Skellefteå Kraft ska leta efter orsakerna till strömavbrottet?
För den elektromagnetism som producerades under de 100 minuter som Edvin Törnblom stod på scenen är att jämföra med den sammanlagda energi som Blaikens vindkraftspark producerar under ett år.
Extranumret var en explosion: ”Bögen är lös, lös, lös” alla stod upp, sjöng, hoppade och skrek. Mäktigt av Skelleftepubliken att ge så mycket tillbaka till Edvin Törnblom. Man blir som stolt.