Jonas Gardell var sist ut för säsongen på Sara kulturhus stora scen under söndagen. Han gjorde succé med föreställningen ”Queen of fucking everything – SOLO”.
Föreställningen innan pandemin var minst sagt storslagen. Handmålad scenografi av Martin Jacobson, sånger skrivna tillsammans med Ulrik Munther och framförda av bland annat Jessica Heribertsson, bakgrundsdansare och full show. Nu hänger enbart en rosa paljettbeströdd tröja och en lika rosa och volangfluffig klänning på en klädhäst på scenen.
Det är allt. Nu är det bara han och publiken.
Han springer ut på scenen med armarna utsträckta och tar emot applåderna. Han utropar: ”Skellefteå, vad har hänt sen sist?”, sedan bekräftar han direkt att det har hänt ganska mycket. ”Ni har ju bland annat snickrat ihop en väldigt fin stuga i trä”, skämtar han och publiken skrattar.
Sedan pratar han om en hel del olika ämnen. Bland annat om storstäder och småstäder, om Metoo och dick-pics, familjeliv, HBTQ-frågor och pandemin. I klassisk stand-up manér så skämtar han med de som sitter på de första raderna, och Gardell är extremt skicklig på det. Det märks att han även gör sin research innan han besöker städer för att skräddarsy sina publikskämt. ”Har du åkt ända från Malå?”, säger han, och på så vis visar han även respekt mot sin publik. Han skulle aldrig råka göra ett liknande misstag som en annan väldigt känd person (kungen) råkade göra och säga ”Kära örebroare”, när han i själva verket befann sig i Arboga.
Det blir allvarlig sagostund när han pratar om katedralen i Florens, han sänker röstläget och går in i en mer dramatisk roll. ”Människan har aldrig nöjt sig med det möjliga, vi har alltid sträckt oss efter det omöjliga”, säger han. Men lika snabbt vänder han och skämtar om fullständigt tramsiga saker som fula barnteckningar.
Sedan åker det rosa glittret på och det blir sångstund. Gardell har valt att behålla några få låtar från originaluppsättningen och självklart är själva huvudnumret – ”Queen of fucking everything” – med. Det blir allsång, även om han får tjata igång den lite.
Materialet är någorlunda omskrivet eftersom pandemin har ändrat förutsättningarna. Men att det är mer avskalat skadar inte – tvärtom. Det känns mer nära och intimt. En stor show hade upplevts som okänslig och lite för ytlig just nu. Alla har ju trots allt blivit mer eller mindre drabbade. Vi har alla gått igenom detta tillsammans och publiken är ännu lite blyga. ”Ni vet ju inte hur ni ska reagera, de flesta har ju varit ensamma med Netflix under en lång tid. Sen är ni ju västerbottningar också”, säger han.
Och han har helt rätt, det känns stort nog att ens få sitta i en publik. Att få skratta upprepade gånger räcker gott och väl just nu, det krävs inte så mycket mer.
Jonas satt ofta vid scenkanten och pratade med alla i publiken, dock mest med en kvinna vid namn Inger som satt på andra raden.
Få har sådan genuin och sann kontakt med sin publik som Jonas Gardell har. Från den sekund han kliver in på scenen tills att han går av så håller han publiken i ett järngrepp. Inte en enda sekund är tråkig. Det går undan också – som en väl utstuderad berg- och dalbana. Det kanske går fort i svängarna, men tro inte att vi åker utan säkerhetsbälte.
Han vet exakt vad han gör.
Och det är väl också just dessa kvalitéer som gör andra dramatiker gröna av avund – för det krävs en otrolig skicklighet och erfarenhet för att göra det han gör.
Här är Gardell sylvass och så gott som oslagbar. Här är han drottningen av allt.