Norrlandsoperans symfoniorkester ibjör på en exposé av kraftfull musik.
Kvällens konferencier Susanna Levona inleder med att berätta om kvällen första stycke, Fractured Time, av Anna Clynes. Under sex turbulenta minuter undersöker tonsättaren upplevelsen av tid i tillstånd av feber, klarsynthet och ångest.
In på scenen kommer den spanska dirigenten Ramón Tebar ledigt klädd i svart skjorta och från pulten sätts den mindre ensemblen i rörelse. Stycket inleds i dissonans med fagott och horn, ett märkligt ljud uppstår som kontrasterar den mjukare stråksektionen. Fiolerna för stycket framåt som på vågor och flöjten krusar ovanpå med pianot som stöd.
Tonerna vrickar sig fram och får en nästan jazzliknande form för att plana ut i en mer melodiös del. Som en fanfar av brokiga klanger närmar vi oss ett crescendo. Blåset kommer in, trumpeten ljuder, det blir som ett fyrverkeri och från himlen dalar vi neråt i en färgkaskad.
Vi är mitt emellan ljus och mörker i ett tonlandskap som exploderar i våra öron. Mäktigt. Stråkarna bryter igenom och så åter harmoni. Det här är musik som ska upplevas live.
Så får vi en biljett in i Benjamin Brittens tonvärld. Hans exil i USA och Kanada med sin älskade Peter Pers. Britten var 25 år gammal, när han komponerade violinkonserten 1939, efter att ha flytt ett brinnande världskrig samtidigt med en vilt blommande romans. Och det hörs i musiken.
”Vi är mitt emellan ljus och mörker i ett tonlandskap som exploderar i våra öron. Mäktigt. Stråkarna bryter igenom och så åter harmoni. Det här är musik som ska upplevas live”, skriver Norrans recensent Jan Tarras Wahlberg.
Nu är Norrlandsoperan orkester fulltalig och kvällens stjärna kommer in - Ellinor d´Melon på violin. Pukor och cymbaler inleder och bygger upp en förväntan, svaras av stråkarna och vi förs omedelbart in i Britten känsla som är trösterik.
Ellinor hanterar stråken innerligt, fiolstämman lyfter orkestern likt en fågel över orkesterns mörka grund, ett oerhört vacker tema. Ett fint samspel med kraft där fiolstämman höjer sig över en rosa horisont som sedan övergår i ett mörkare tema, som en föraning om det krig som skulle bli så långvarigt i Europa.
Det är lätt att tänka sig kampen, Britten hade att leva i utsatthet, som homosexuell. Det anas i tondräkten Att gå emot konventionerna och samtidigt vara en människa i en kall värld. Musiken rymmer ändå hopp.
Ellinor är djupt inne i musiken, hon ser ytterligt koncentrerad ut. Pizzicato och slag på stallet paras med utsökta fiolklanger som matchas av en mäktig symfoniorkester. Så följer en kadens, en långsam taktfast dans med orkesterns olika stämmor. Så tunn och spröd är fiolstämman i hennes händer att hon likt en fågel Fenix närmar sig solen.
Norrlandsoperans symfoniorkester
Britten förstår att söka upp gränstrakterna som kittlar musikörat. I andra stycket tar stycket ny fart, som en vild dans, där Ellinor rör sig i takt med framförandet. Slagverken ger dramat mer pregnans. Här fås full kraft i symfoniorkestern.
Underbara tonmöten möts och bryts för att sluta i ett klimax. Glissandon excellerar och med sin enda stämma fyller Ellinor rummet. Tromboner leder vägen till stråkarna och temat återkommer. Som en vädjan om fred och om nytt hopp. Sluttonen leder ut i en tystnad som går att ta på, innan applåderna brakar loss.
Norrlandsoperans symfoniorkester
Efter pausen bjöd Norrlandsoperan på ryska smaker. Dimitri Sjostakovitj symfoni nr 1. Även Sjostakovitjs första symfoni tillkom i en tid av politiskt kaos. Året var 1925 och för den 19-årige Sjostakovitj innebar den magnifika symfonin – som var hans examensprov vid Leningradkonservatoriet – att han blev världsberömd.
Blåset inleder, får svar från stråkarna och temat presenteras. Stråkarna trippar fram. Piccola flöjten svarar. Känns lite som Peter och vargen av Tjajkovskij. Ett visst lugn infinner sig, men som många vet, kommer det att bli våldsamma musikutbrott i Sjostakovitjs anda. Oboen klarinetter och blås svaras av stråkar och blir en glad parad. Tvärflöjten fyller i och fagotten muttrar.
Den spanska dirigenten Ramón Tebar gästade Sara kulturhus tillsammans med Norrlandsoperans symfoniorkester fredagen den 1 september.
Så bryter full kakafoni ut. Det är som att följa en älv, emellanåt lugn, för att i nästa stund vara fors. Kontrasterna är slående. Bastrumman virveltrumman och kontrabasen - alla bidrar till detta ryska uttryck. I andra satsen är ljudet av stämmorna kraftfullt och krispigt. Blås sektionen nyttjas flitigt.
Det är schvung i musiken. Flygeln får ett karakteristiskt uttryck. I finalen är det raka spjäll, inga spärrar och pianoackorden går i triss. Mäktigt. I nästa sats drar altfiolerna mot våra drömmars mål som svaras av trumpeter.
Nu får vi njuta av kvällens vackraste parti med cellon i högsäte. Varje ton går fram, en tröstade cello mitt i världens larm. Och larmet återkommer i ett avslutande crescendo som följs av långa varma applåder. Kvällen blev en bred exposé av kraftfull musik.