”Att stjäla är det finaste man kan göra”, säger Albin Lee Meldau och kastar sig in i den svenska visskatten.
När han redan som låt nummer två kör psalm 235 ”Han har öppnat pärleporten” och ber om allsång jublar publiken och Sara kulturhus förvandlas till ett väckelsemöte. Oväntat och härligt på något sätt.
Det blir kanske inte fler direkta överraskningar, men musikaliskt och genomtänkt. Hans egna låt ”Tårar av guld” övergår, som exempel, försiktigt till en finstämd instrumental variant av vaggvisan ”Byssan lull”. Här visar musikerna på scenen att dessa 90 minuter är väl värda sin tid.
Sedan fortsätter tolkning efter tolkning att dra med publiken i allt det vemod som den svenska visan innehåller.
Fred Åkerström, Cornelis Vreeswijk, Imperiet och Sofia Karlsson är några som hållit Epistel Nr. 81: ”Märk hur vår skugga” av Carl Michael Bellman, vid liv. I kväll är det Albin.
Han har vad som krävs för att föra visskalders mästerverk vidare. En vis-skatt som fortfarande påverkar vad som skrivs 2023. Albins egna låt Josefin kunde varit Cornelis.
Visst är det lite snett spelat ibland och lite småfalskt. Men på något sätt hör det till visan. För det är ju det som är både livet och visans förutsättningar – det ska vara mer ärligt än perfekt.
Albin ber oss skåla för hans fem nyktra år och påpekar att om alla i salongen tar var sin drink, under pausen, så är det ändå mindre än vad han skulle hällt i sig de fem sista åren. Om han inte valt nykterhet.
Pausen var förresten en tokig idé av arrangören. För Albins värld kräver en stund att ta sig in i eller för den delen att ta sig ur. Vilket gör att när vi lämnar salongen är vi liksom klara, nöjda och efter pausen blir det svårt att riktigt komma tillbaka in i samma tidlösa vemod.
Men när ”Ångbåtsblues” drar igång med ett skönt bakgung och ruffigt munspel är publiken med igen.
Om man ska köra ”vis-covers” krävs en äkthet i uttryck och en närhet till det man sjunger om. Just det har Albin Lee Meldau. Jag kan nästan slå vad om, att om han levt ett tidigare liv så var det på Vispråmen Storken i Stockholm, sittandes på en svart hög pall klagsjungande poetiska visor.
De litterära texterna vi bjuds på kräver sin Albin Lee Meldau och även en uppmärksamt lyssnande skara som vill ge den svenska visan en plats i sin själ. Känslan är att det lyckades. Från båda hållen.