Ljusmörkt. Det är ett återkommande begrepp i indiebandet Höks medlemmars vokabulär. Det är en adekvat beskrivning av den kombination av text, melodi och ljudbild som kännetecknar Skelleftekvartetten. Låtarna kretsar textmässigt kring vardagar, relationer, livet och allt det fula och fina, jobbiga och längtansfyllda som en själ kan och får hantera åren före 30, primärt.
Alltid framfört med en mjukhet och ett driv som ligger någonstans mellan postpunk, med The Cure i spetsen, och soft rock a la Fleetwood Mac. Faktum är att Felicia Selin och Elias Eriksson, som båda skriver låtarna sjunger och spelar gitarr, känns nästan kusligt mycket som ett svenskt svar på Stevie Nicks och Lindsay Buckingham. Det är hög klass där inte minst Elias Erikssons förmåga att skapa hypnotiserande atmosfärer med gitarren imponerar enormt.
Nu står de i motljus i ett välfyllt, kvavt och fuktigt Magasinet (eller "Hallen" som många känner till den som) – festivalens bästa spelställe – och omfamnar åhörarna med ljuv, gitarrdominerad indiepop där låtar som "Aldrig" och framför allt "Dagsljus" är måsten för dig som läser det här att kolla upp på Spotify.
Bortsett från att setet lite snöpligt tar slut efter en knapp halvtimma finns det få saker att anmärka på. Tvärtom är det uppenbart att Hök borde vara en nationell angelägenhet.
Hök
Trästockfestivalen, Magasinet, lördag
Bäst: "Dagsljus"
Sämst: På tok för kort
Betyg: 4