För första gången är Sara kulturhus fullt av enbart trogna fans – och det märks. Det är härligt att se upprymda och förväntansfulla unga ansikten pirrigt småsjunga på gruppens låtar innan spelningen.
Minuterna precis innan Hov1 kliver på börjar några tjejer sjunga låten ”Blå” i kör. Fler tar vid och snart känns det som att vi står i en hejarklack när alla röster övergår i ett ”shalalala” – som sen övergår i att publiken börjar ropa gruppens namn: ”Hov1, Hov1, Hov1” skanderar det i salen. Samtidigt startar en backdrop med filmklipp från bandets olika spelningar i bakgrunden.
En tjej ropar högt: ”Oh my God, jag dööööööör”, när hon inser att hennes idoler snart ska stå precis framför henne.
När de fyra stockholmskillarna väl äntrar scenen så ljuder ett öronbedövande håll käften-skrik. ”När jag ser dig” är öppningslåten och hela publiken rappar med i precis varje ord. Så fortsätter det sen under hela spelningen – alla kan precis varje ord i varje låt.
Publiken består nästan uteslutande av unga tjejer och det är vackert att höra dem sjunga med i låtar som ”Hon dansar vidare i livet”. De skriksjunger sig hesa till låten, som handlar om ungdom och krossade hjärtan. Man hör hur de alla är, eller har varit, tjejen som tillslut dansar vidare trots allt.
Mitt i spelningen gör Ludwig Kronstrand en vers i a capella på låten ”Neon”, och man får gåshud när musiken är tyst och hela publiken kan alla ord. Stämningen är lite samma som på ett disco på en ungdomsgård, men inte på ett negativt sätt. Den ungdomliga ”vi mot världen”-inställningen smittar av sig och det är härligt att känna den för en stund.
Allra bäst är låtarna ”Flickorna i Båstad”, ”Hon dansar vidare i livet” och ”Barn av vår tid”. Den sistnämnda blir extra kraftfull live och i samspel med just barnen av vår tid i publiken. Till exempel när de sjunger med i meningar som ”Jag är ett barn av vår tid, skulle jag bryta mig fri var att bo i andra hand mitt enda alternativ”.
Texten, som är en poetisk samtidsanalys, är träffande och på många sätt kanske gruppens mest välskrivna låt. Den sorgliga stråken som genomsyrar låten för tankarna till Vitamin C:s ”Graduation (Friends Forever)”. En bittersöt låt om skolavslutningar.
De båda låtarna förmedlar ett liknande budskap: Framtiden är oviss – samtiden är allt vi har.
Mellansnacken är förvånansvärt mjuka, känslosamma och snälla. Ludwig är den som står för samtliga mellansnack och han pratar nästan uteslutande om hur viktigt det är att veta vad som betyder något här i livet. ”Likes, Instagram, följare – inget av det där spelar någon roll. Det viktigaste är att ta vara på våra nära och kära”, påminner han.
Spelningen är kort, den varar bara i en timme. Men på grund av den otroligt peppiga stämningen från både band och publik så upplevs den som längre. Publiken skriker efter extranummer och killarna kommer ut igen på scenen. I bakgrunden börjar videon till ”Gamora” spelas – låten som bandet skrev tillsammans med den nu tragiskt avlidne rapparen Einár, Nils Grönberg.
Nils röst hörs på bakgrundstracket, redan inspelad, under sin vers. Det enda som de andra killarna gör under versen är att smycka den med att förstärka några ord här och där. De nämner inget om händelsen, vilket också är helt förståeligt.
Summa summarum så levererade Hov1 en känslosam, peppig och ungdomlig spelning. Med sylvassa texter, hög energi och närvaro så blev det en av de bästa konserterna hittills på Saras stora scen. Men publiken levererade bättre under Hov1 än under Zara Larsson.
Ni förtjänar mer än fem plus.