I den prisade Broadwaymusikalen Next to Normal möter vi familjen Goodman som vid en första anblick lever ett normalt medelklassliv. Men bakom villafasaden kämpar familjen med effekterna av mamma Dianas bipolära sjukdom. Dottern Natalie blir alltmer osynlig och pappa Dan gör sitt bästa för att hålla ihop vardagen, för även om allting inte är perfekt just nu, kanske det kan bli näst intill normalt.
Vi kastas mellan hemmet och läkarmottagningar, piller, elchocker och kärlekens oresonliga lojalitet. Här serveras inga enkla sanningar. Oavsett vem du är eller var du kommer ifrån kan du känna igen dig. Alla har vi någon gång blivit svikna, förlorat en älskad, tappat oss själva för en stund eller bara varit människa.
Kristina Lindgren gestaltar mamma Diana som lever i en avgrund av sorg efter förlusten av ett barn. Att erkänna att sonen Gabe lämnat jordelivet gör för ont därför håller hon honom kvar. Han är högst levande för henne, växer och åldras vid hennes sida. Hon ser honom, pratar med honom och sjunker in i sin egenskapade värld.
Kristina Lindgren balanserar sin gestaltning till något som går rakt in. Det går inte att värja sig. Nästan så att vi försöker ropa till resten av familjen – låt honom få leva – när de vill att Diana ska förstå att sonen Gabe är död. Varför kan hon inte få bygga sitt liv med verklighetsflyende tankar om hon vill ha det så? Där de personer hon vill ha nära blir levandegjorda, om än bara för henne, men så enkelt är det såklart inte.
Calle Norlén har gjort ett gediget arbete med översättningen av Brian Yorkeys manus. Han får fram rå humor, värme och svärta med ord på rim som känns helt självklara och äkta.
Musikalen som form har ofta skolade klara röster med prydlig klang. I Västernorrlands uppsättning av Next to normal finns de krispiga tonsäkra rösterna i bakgrunden, men de sjunger rått och ger genom sin sång avskalad verklighet. Regissören Carl Johan Karlson har hittat en kärna och ton som manglar publiken.
För manglade blir vi. Alla, utom läkaren/psykologen i ensemblen är handplockade för just denna produktion. Det märks. Med noggrannhet har produktionsteamet valt skådespelare som blir en familj. Kristina Lindgren, Mira Andersson, Robert Hannouch, Petter Snive, Jakob Stadell och Helena Svartling: njut. Er energi tillsammans i kombination med era individuella rolltolkningarna är en gåva till publiken.
Det är som att öppna ett paket inslaget i skirt presentpapper. Vi vågar knappt dra i snöret eller pilla på tejpen, i rädslan att söndra? Om vi inte är försiktiga kan ju allt bli trasigt. Samtidigt vill vi ju veta vad som finns där inuti.
Livet har lager av silkespapper, ibland går det itu, fast vi är varsamma. Och det gör ont, både för anhöriga och den drabbade.
I programbladet står det att föreställningen är en gåva till mänskligheten. Jag är beredd att hålla med. Det här är en av de mest välspelade uppsättningarna jag sett på många år.
På scenen:
Mira Andersson
Robert Hannouch
Kristina Lindgren
Petter Snive
Jakob Stadell
Helena Svartling
Musiker:
Johan Mörk, kapellmästare
Christoffer Björklund
Robin East
Emma Haake
Fanny Källström
Christian Sundeqvist
Produktion:
Manus och sångtexter: Brian Yorkey
Musik: Tom Kitt
Svensk översättning: Calle Norlén
Regi: Carl Johan Karlson
Scenografi- och kostymdesign: Lotta Nilsson
Koreografi: Melker Sörensen
Ljusdesign: Magnus Stolpe & Ronny Andersson
Maskdesign: Jessica Hedin