Det är en utmaning att summera 20 år av låtskrivande under en konsert. Ane Brun lyckas ändå väl.
Jag minns en kall vinterkväll 2005 och ett hyfsat fullsatt Pinkerton. På rockklubbens lilla scen trängdes Ane Brun med band. Hon hade precis släppt sin andra platta "A Temporary Dive" som hade knockat mig totalt med sin melankoliska och samtidigt mycket vackert finstämda nordiska vispop. Jag vill minnas att hon var lite bohemiskt klädd med en stor keps dragen över huvudet. Det var musiken, Ane Brun som låtskrivare, som stod i centrum.
18 år och lika många skivor senare är hon tillbaka. Men nu är det artisten Ane Brun som i en silverskimrande nästan änglalik gestaltning uppenbarar sig på Sara kulturhus stora scen. En artist i full blom. Fylld av självsäkerhet och karisma är hon här för att fira 20 år som artist tillsammans med oss, och från inledningens förädlade version av "Balloon Ranger" till avslutande "This Voice" tar hon för sig och njuter av varje sekund på scen. "Jag känner mig extremt fri", konstaterar hon i ett av ganska få mellansnack.
Ja, hämningar har genomgående släppt under hennes karriär och det har gjort henne ständigt relevant. Frågar du mig är hon en av Skandinaviens vassaste singer/songwriters, om inte den vassaste. Hon ändrar skepnad, från gitarrplockande folk till country till afrikanska tongångar och rytmer, tango, ren synth och tillbaka till visa. Musikaliskt utforskar hon världen med stor nyfikenhet men präglar varje alster med sitt personliga uttryck och ett förvaltande av det vemod som jag tror bor inom varenda en av oss nordbor: Känslan som i till och med våra lyckligaste, soligaste stunder påminner oss om att det kommer besvärliga och kyliga dagar också.
Många låtar får ett nytt liv live.
Det betyder inte att vi bevittnar en sorgemässa. Tvärtom. Förstärkt av ett sexmannaband av idel skickliga multiinstrumentalister blir lokalen ett skepp på en odyssé genom kontrastrika landskap av färger och rytm – mycket rytm! Som livet, antar jag. Det är inte bara en gång man får hejda sig från att ställa sig upp och låta musiken ta kroppen i full besittning. Även det – det kontrollerat återhållsamma –är gissningsvis en inneboende egenskap/handikapp bland folk här i norr.
Ljudbilden är förresten mästerligt hanterad och framhäver med bravur alla de figurer och infall av stråkliknande stämsång som ofta tar Ane Bruns musik till en ny nivå. Varenda musiker får ta plats och det är riktigt elegant.
Ane Brun på Sara kulturhus.
Det är en omöjlig uppgift att sammanfatta 20 år och 20 skivor på ett rättvisande sätt. I synnerhet om inte konserten ska bli fyra timmar lång, vilket den tydligen riskerade att bli på skiss-stadiet. Ane Bruns karriär bygger på genomstarka albumupplevelser snarare än hits, men hon lyckas ändå balansera det väl. Vissa delar av katalogen – främst hennes låtar på norska och svenska – har valts bort. De kännetecknas av stillhet och jag anar att de strukits till förmån för tempot. Konserten är trots allt närmare två timmar och beroende av den geist vi nu faktiskt bjuds på med låtar som "Do You Remember" och "Directions". Många låtar, främst hennes tidiga, har också fått mogna till sig och har en helt annan karaktär än för 15–20 år sedan. Till exempel har "To Let Myself Go" förgyllts med en lekfull sambautsvävning. Men kvällen bjuder på många små överraskningar som ömsom får en att dra på smilbanden, ömsom får ögonen att vattnas en aning.
Jag ser fram emot de kommande 20 åren.