Thomas Öberg lämnar scenen för ett möte med Madeleine Paleski Östlund.
Helsingborgsbandet har en speciell relation till Skellefteå, som de återvänt till flera gånger trots det första besökets brutala slut under Skelleftefestivalen 1994. Sångaren Thomas Öberg, känd för sin minst sagt impulsiva scenpersonlighet, hoppade då från en imponerande höjd och bröt benet. Så kan det gå.
Han har läkt sedan dess (men knappast lugnat ner sig) och tas tillsammans med sina fullkomligt briljanta medmusiker emot som hjältar när de äntrar scenen. Publiken består till betydande del av numera medelålders kvinnor och män som direkt kastas tillbaka till mitten av 90-talet och en tid då det var självklart att hoppa framför scenen. Instinktivt ger de efter för det. De blev bitna av Bob Hund en gång och sedan dess känns det mesta som små nafsande i jämförelse. Gissningsvis sker samma sak för en ny generation som nu bevittnar föreställningen – en uppvisning i rasande frenesi.
Jonas Jonassons närmast patenterade syntspel i kombination med Conny Nimmersjös och Johnny Essings karaktäristiska gitarrsound, Mats Hellquists bistra uppsyn men stabila basgångar och senaste tillskottet Christian Gabels drivna, finurliga trummande är som en adrenalinspruta in i själen. "Düsseldorf", "Harduingetmankandansatill?", "Nu är det väl revolution på gång?" Bandet radar upp favoriter på löpande band och gör ännu en gång klart att Bob Hund är ett unikum inom svensk musik. Totalt oefterhärmliga och helt fläckfritt.
Saknar jag ingenting då? Jo, massor! Vi snackar ett drygt 30-årigt artisteri med oräkneliga juveler som utan vidare hade kunna ersätta kvällens setlist ett par gånger om. Hade till exempel "Upp, upp, upp, ner" som alltid gör mig lite tårögd spelats hade jag kunnat dö lycklig där och då. Det hade jag nog ändå. För när Öberg under avslutande "Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag; tror jag" helt sonika lämnar scenen, beger sig ut i och igenom publikmassan och utan att stanna bara traskar vidare bort från allt i den duggregniga Skelleftenatten är det som att se det perfekta slutet på en poetisk film. Sedan slår det mig att han går i västlig riktning. Det kommer att ta ett tag innan han hittar hem; tror jag.
Post scriptum: Öberg återfanns senare intill ett tält där Bob Hund-föremål såldes till förmån för Skellefteås unga musikliv - till minne av Rickie Paleski Östlund
Bob Hund
Trästockfestivalens Holmen-scen, lördag
Bäst: "Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem ..."
Sämst: Att konserten inte är dubbelt så lång
Betyg: 5