Berättarjaget omger sig av en mängd föremål som gör livet värt, i denna interaktiva föreställning där även publiken medverkar i viss mån.
Hon är 7 år när hennes mamma försöker att ta sitt liv. Det ska ske fler försök. Det är ett hot som olustigt vilar över berättelsen vi får ta del av i denna annars ganska upplyftande och roliga pjäs som följer en människas liv från barnsben till medelålder. En närstående som söker en egen identitet samtidigt som moderns psykiska ohälsa genomsyrar tillvaron. Det är en svår situation att navigera rätt i, men genom att skapa en lista över alla de saker som gör det värt att leva hoppas hon ändå kunna få sin mamma att förstå: Att kissa i havet fast ingen vet om det, solglasögon, att dra loss en hel tapetvåd i ett stycke… Innan föreställningen är över har hon en miljon saker på sin lista som vid det laget mest blir en påminnelse för henne själv.
Det är egentligen en enmansföreställning. Men berättaren, spelad av Ellenor Lindgren, är medveten om publiken och nöjer sig inte med att tala till den. Vi blir liksom både rekvisita och biroller när hon återupplever livet så här långt: Den tryckta stämningen med hennes tystlåtne far i bilen på väg till sjukhuset efter mammans första självmordsförsök, samtalen med skolkuratorn, minnet av när hunden Elvis får en dödlig injektion av veterinären (just denna kväll med stor övertygelse spelad av undertecknad), när hela familjen skrålar med till jazzstandards, när Sofie friar, när hon lämnar.
Solglasögon, grävlingar, griskultingar och Cristopher Walkens hår är samtliga exempel på saker som gör livet bra.
Det interaktiva greppet gör att ingen föreställningen blir den andra helt lik. Det har knappast någon betydelse för att driva historien framåt, men det bidrar till att skapa starka känslokontraster mellan lättsam humor, sockersöta situationer, superseriöst allvar och sorg. Det blir lättare att förhålla sig till ett svårt ämne.
Ellenor Lindgren är alltid bra. Inget undantag den här gången. Hon har en förmåga att kännas lika självklar oavsett om hon spelar en ung flicka eller en mogen kvinna, sprudlande glad eller nedstämd, undflyende eller bestämd. Numera förknippas hon nog oftast som en stark tolkare och förvaltare av Sara Lidmans arv på scenen. Men för ett halvt liv sedan satte hon som en del av Sälteaterns ensemble upp starka och viktiga pjäser men en yngre publik som främsta målgrupp. ”Allt som är värt” har ett tydligt släktskap med dem.
Musiken och dess makt över oss spelar en viktig roll i ”Allt som är värt”.
Premiärkvällen kan vi konstatera att de flesta i publiken nog har betalat av sina studielån sedan en bra tid tillbaka. Men jag hoppas att Västerbottensteatern även kan nå ut till en yngre målgrupp med föreställningen. Dels för att det är en utmärkt pjäs även för den ovana besökaren att uppleva. Men också för att jag uppriktigt sagt tror att berättarjagets strategi för att hantera det här mycket nyckfulla, ovissa och alltid dödliga tillstånd som vi kallar livet kan smitta av sig. För att jag tror att alla som tränar på att lära sig att se och uppskatta det vackra i tillvaron – allt som är värt, helt enkelt – utvecklar ett slags immunförsvar som kan oskadliggöra mycket mörker. Och bättre få gröten av toppar och dalar inom oss att samexistera. Jag tror också att ju yngre du är när du lär dig det, desto bättre. Om föreställningen lär oss någonting så är det just det, att livet i dur och moll är världens grej och att det slår döden vilken dag som helst.
Med det sagt: Mår man genuint dåligt är det ibland svårt att föreställa sig att solen någonsin ska skina igen – oavsett hur många visdomsord och/eller floskler som serveras en. Men det finns hjälp att få: Ett exempel är den ideella föreningen Mind som erbjuder chattar och telefonlinjer till vem som än vill prata.