Efter föreställningen bjuds publiken in till samtal. UngHästen möter omkring 8000 ungdomar varje år och riktar sig främst till mellanstadiet och högstadiet.
På scenen står en kille strax under 30 år iklädd en grön träningsoverall med vita revär, under armen har han en fotboll och i vänster örsnibb dinglar ett smycke.
Han hälsar alla som kommer in i salen välkommen. Publiken är ovanligt åldersblandad, flera från Skellefteå FF P10 är där. Även andra åldersgrupper från föreningen har tagit sig till UngHästens premiär av Kim Larsson Gardell monologföreställning.
Under drygt 40 minuter får vi ta del av en sann historia som innehåller scener ur Kim Larsson Gardell liv. Vi möter hans dröm om att bli fotbollsproffs, första Bajenmatchen, hans tid med proffskontrakt i Colombia och varför han sade nej tack till en fortsatt fotbollskarriär.
Det är stundom lättsamt och man blir som glad över den gemenskap som uppstår i publiken. Små nickande, känslor av pinsamhet och igenkännande.
Real Madrid's Raul Gonzalez gör sin kända målgest – kysser sin vigselring. Något Kim Larsson Gardell fångar upp i sin monolog.
Kim Larsson Gardell går från att vara en oskuldsfull sjuåring i klass 1 till att på en sekund förvandlas till en rå fotbollspublik: ”Låt han dö", ”Din jävla fitta”. I stolen bredvid mig sitter en killen i tolvårsåldern, han drar sin gråa huvtröja över pannan och tittar ner i golvet. Det här känns på riktigt, fast det är teater. Vardag för alla som går på fotboll eller hockey, säkert för ännu fler sporter, men här i salongen blir orden ännu hårdare. Det är liksom fel miljö för de orden. Eller finns det någon rätt miljö för dessa ramsor?
Kim Larsson Gardell har genom fotbollen upplevt några av livets bästa och värsta stunder.
”Fotbollen har under min uppväxt betytt kolossalt mycket. Men det är samtidigt inte en problemfri period”.
I nästa andetag är han den kända spanska fotbollsspelaren Raúl Gonzalez, som efter ett mål i krysset alltid kysser sin vigselring. Det är ett högt tempo som mestadels är lekfullt, men även hotfullt. Vilket känns befriande – istället för barn- eller ungdomsteater med vuxna i färgglada hängselbyxor, randiga tröjor och politiskt korrekthet.
Kim Larsson Gardell bodde under ett par månader i Colombia för att spela i huvudstadens storklubb Santa Fés P95-lag. Monologen El sueco bygger på hans egna upplevelser och liv med fotbollen.
Några gånger under monologen funderar jag dock på vem Kim vänder sig till. De första tio minuterna tänker jag att det är från sex år och uppåt, men sedan utvecklas berättelsen i flera lager, och min slutsats är att det här är något för alla från elva år. Med fördel barn- och vuxen tillsammans. Att få skratta och ta del av allvar som skakar om öppnar upp för samtal.
Det här är en blandning av stand up och teater när det är som bäst, en tungvrickande fotbollskommentator, fröknar som heter Ingegärd och en intensiv första kärlek.
Kim Larsson Gardell ger sin kärlek till publiken. Applåderna var långa och eftersnackets frågor från den unga publiken var många.
När det kommer upp ett guldkorn på scenen kan det följa med små delar som inte riktigt är helt genomlysta. Särskilt skört kan det bli när manus, regi och framförande har samma person som avsändare.
Kim har en utmärkt scennärvaro och den här föreställningen kommer troligtvis att få spelas länge. Därför kan det finnas poänger med att fundera på när fördomar blir befästa istället för befriande. Ett exempel är scenen där Kim gestaltar reaktionen från sin omgivning när han som sjuåring vill dansa. Där riskerar han att plantera små frön av tvivel hos den unga publiken istället för att skyffla bort fördomar. Berättelsen är förvisso självupplevd. Men ibland kan det subjektiva perspektivet må bra av andras ögon, även om David Åkerlund bidragit under arbetets gång.
När finliret är gjort så är Kim Larsson Gardell monolog en masterpiece. För det här är mer än skratt och underhållning. Det är på riktigt.