Hon är född i Norrbotten, har jobbat som bokhandelsbiträde i Luleå, Umeå och Skellefteå.
Varit föreningsadministratör i Aktiv ungdom under 12 år och undersköterska på Skellefteå Lasarett med strokevård.
Hon startade dessutom och jobbade ideellt för Amningshjälpen i tio år.
Men framför allt är Gunilla en författare med stort hjärta, fantastiskt minne och en skrivkonst som få.
Mycket dravel? Nä, glöm det.
Kort fakta ur presentationen av boken:
”Berättelsen om en familj som har fått utstå mer än de flesta andra: olyckor, plötsliga dödsfall, mobbning, fängelsestraff, tortyr, hemlöshet och sjukdomar. Men det är också en berättelse om en tätt sammansvetsad familjs förmåga att se ljuset i allt det mörka och att finna tröst i samvaron med varandra.”
Visst, vissa avsnitt ger oss läsare en nedstämd stämning, men samtidigt också en förhoppning om bättre tider. Tack och lov.
Framför allt känner vi Skelleftebor, som bott här sedan barnsben, igen oss – och får spännande tankar. Åt alla håll.
Norrlångträsk, Solvik folkhögskola, Kanalskolan (där jag själv lärde mig vett och etikett), Teknis i Skellefteå, ICA Moröhallen, Kaplanskolan, Alhems kyrkogård, Vallen, Norran, Trästockfestvalen, Anderstorpkyrkan och Kåge – där jag bor.
Just hänvisningar, beskrivning av lokala orter, höjer intresset för boken.
Kanske beror mitt stora intresse för att Gunilla och jag har vissa likheter i livet?
Min mamma Lotten dog när jag var sex.
Gunillas pappa dog hon var sju. Vad jag förstår.
Även vårt läsintresse hade ungefär samma inriktning. Jag plöjde med stort nöje Kamratposten, precis som Gunilla.
Ingen av oss uppfostrades i en miljö där pengar fanns i mängd.
Hennes far avled i en tragisk olycka. Föga anade Gunilla att hennes första möte med sorgen inte skulle bli hennes sista.
Sonja, huvudkaraktären i boken, växer upp och gifter sig med sin ungdomskärlek Viktor, men när två av deras fyra barn visar sig ha sällsynta sjukdomar förvandlas det som kunde ha blivit ett lyckligt liv tillsammans till en tillvaro kantad av sorg och hopplöshet.
Oförtrutet kämpar Sonja och Viktor för att barnen ska få rätt vård och behandling. Men de möts ständigt av nya prövningar som ställer allt på ända.
Men ge upp? Aldrig!
Boken tar inga genvägar, den är oerhört detaljrik och var Gunilla Viklund hämtat all fakta och hur hon kunnat sy ihop berättelsen, utan att tappa skrivtråden, är imponerande i alla avseenden.
Läs! Och låt hjärtat vara med.