En av medlemmarna i Weberkvartetten, Patrik Eriksson, har komponerat ett av kvällens intressantaste verk Sråkkvartett op 2 som inspirerats av dikten ”Jag är en spillra” av Josefine Lindh. En hudlös dikt som vittnar om livets utmaningar och som manat kompositören till handling och toner.
Första satsen ”Dröm och verklighet” minner om allas längtan till att livet ska fyllas av energi och livsglädje. Det är fullt tempo i alla stämmor, mycket energi och snabba drag i stråkarna. En melodi bär oss framåt och tangerar dissonans av violinen mot en mörk cello och altfiol.
Det skapas nya rum och vi förs allt längre mot en okänd rand i världen.
I andra satsen, vilken är den centrala, bygger på diktradernas innehåll och rymmer mycket hjärta och smärta. Vilket anas i de dramatiska tonerna som förmedlas av de ljusa stråkstämmorna. Musik fullt av drama och passion som mynnar ut i någon sorts förtröstan. När Patrik Eriksson läser diktraderna anas en människa som tvivlar på livets mening.
Cellon bär oss igenom ett spännande tonlandskap. Fullt drag i violinstämmorna och vackra toner närmare sig evighetens gåta. I den tredje satsen, som formar sig till en protest mot dagens såriga värld, anas kampen och motståndet som går igenom alla stämmor.
Vi närmar oss något mörkt och ominöst, en spegel av vår tid och i finalen anas hopp och förtröstan. Det blir både tystnad och en varm applåd från de sextio besökarna på Sara kulturhus denna kväll.
Kvällens inte helt oväntade höjdpunkt kommer efter pausen i Beethovens stråkvartett i a-moll. Ronnie Weber berättar om detta sena verk. Hur Beethoven komponerade då han var helt döv. Men tonerna fanns i honom och kvartetten kom till när han led av starka magsmärtor. En livskamp i toner blev resultatet.
Weberkvartetten spelar tätt och inlyssnande. De är oerhört skickliga i framförandet. Cellon inleder långsamt, likt en blomma som vecklar ut sig. En mörk kontrast till de ljusa violinstämmorna följer. Bra kraft i ensemblen när musiken finner sin styrka i geniets gudomliga flöde. Fint samspel, utan tvekan, och ett sant nöje att få njuta av kristallklara toner. Akustiken är utmärkt.
Så följer en vals och vi förs in i en balsal med ett tema som återkommer och återkommer. Vi rör oss över salens ekparkett i elegans och finess. Temat upprepas i de olika stämmorna och övergår senare i mer folkmusikinspirerade toner. Fin duo mellan violinerna och en rytmisk bassektion.
Efter en tyst pregnant paus börjar oändligt långsamt de fyra stämmorna, i en vädjande violin, fånga in de andra. Cellon tar vid musiken som rymmer en längtan efter snar förlösning. Vi vaggas in i en skön stillsam värld. Med innerlig längtan efter fulländning och toner som minner om ett hjärta som skälver.
I nästa sats får tonsättaren ”neue kraft”. I sista satsen är det galet och mer dansant. Dramat byggs upp och kvartetten spelar i gemensamma andetag. En kämpainsats att ha en sådan närvaro hela vägen.
Slutligt finalen. Inte ett felskär på vägen. Tack. En glad och sorglös Mozart där Weberkvartettens stämma går fram skarpt och klart i black boxen på Sara kulturhus.
Som en skogspromenad liknar cellon, altfiolen och violinen glädjen i det gröna och hur vindilar dra fram och sprider löven kring fötter som bärs fram av glädje. Det känns som sommar.