Västerbottensteaterns uppsättning av August Strindbergs verk Dödsdansen använder clownens spelregler för att gestalta ett humoristiskt dysfunktionellt äktenskapsdrama.
August Strindbergs pjäs Dödsdansen med hatälskande makar, en kusin och så husan Jenny har fått en fräsch regi av Camilla Persson, som lekt med det 100-åriga manuset. De fientliga känslolägena mellan makarna Alice och Edgar är pepprat med publikfrierier, röda runda näsor och showande.
Camilla Persson förser August Strindbergs pjäs med ytterligare nivåer av dårhusstämning.
Västerbottensteatern tillåter sig att leta bland genrer, på gott och ont. Mest gott. Att ge sig in i clown-formen är modigt. Men med regissören Camilla Persson, som har mångårig erfarenhet av att arbeta med clowneriet som konstart, blir det riktigt bra. Hon har mejslat fram tre olika clownkaraktärer som bottnar.
Andreas Anterot visar upp en humoristisk tajming som velande vänlig gäst hos det bittra paret.
Husan, Jenny, som har minst scentid är mest minnesvärd. Kanske för att hon bryter av och påminner oss om att just detta drama är helt vrickat. Eller för att hon får hela publiken att klappa i takt och uppmuntra henne i sitt arbete. Med gestaltningen av henne visar Andreas Anterot på en humoristisk tajming. Det finns inte en clown i honom, utan flera.
Även hans tolkning av knubbiga kusinen Kurt, som besöker det förbittrade paret, är ett njutbart finstilt showande. Han blir en velande uppenbarelse iklädd mintgrön kostym och med en eldig tunga får han delar av publiken att nervöst titta bort. Inget diskret filmkyssande här.
Niklas Larsson Lirell tolkning av besserwisser Edgar ger föreställningen ett djup, skriver Norrans recensent Ingela Lekfalk.
Niklas Larsson Lirell gör den självgoda dödsångestlidande besserwisser kaptenen Edgar till en ängslig och ensam man. Genom honom får Västerbottensteaterns uppsättning av Dödsdansen ett djup.
Perukerna, maskerna och kostymerna är en avgörande pusselbit i denna uppsättning. Kostymören och maskören Helena Andersson har tagit ut svängarna vilket gör att vettlösheten äger scenrummet.
Malin Vispe gestaltar den bittra hustrun Alice vars tunga spottar ur sig förolämpningar till maken Edgar.
I korsett och ytterst välsvarvad byst och dallrande bak, agerar Malin Vispe med snits den bittra hustrun Alice. Hennes tunga sväller av förakt och spottar ur sig elakheter lika snabbt som en Blackbird i stridsläge. När maken säger: ”Du är arg för att jag inte dog i går.” Blir hennes svar: ”Nej jag är arg för att du inte dog innan jag föddes.”
I allt det tokroliga och färgglada finns en mörk underton med clownen som gråter bakom masken. För essensen är trots allt fortfarande den tidlösa frågeställningen – När ska ett äktenskap lämnas?