Att vara mamma till en liten ljuvlig baby som bara skriker är nedbrytande, man behöver sova, vila mellan varven. Men om det finns fler små barn att ta hand om och inga vuxna som fattar hur efterlängtad avlastningen är, då kan krisen vara nära.
I romanen möter vi två kvinnor, barnläkaren Liz i London med två barn och en man som ställer upp både som make och far. Men efter fyra nattpass på raken är hon slut.
Väninnan Jess som hon inte träffar ofta numera sedan denna fått sitt tredje barn, dottern Rosa, är hemma på heltid. Mannen Ed försvinner hemifrån tidigt på morgonen till chefsjobbet. På kvällen behöver han koppla av och sticker och dricker öl med kompisarna. Jess försöker hålla ångesten borta med ritualer för att klara vardagen, hon är rädd att något ska hända barnen och lider av bacillskräck och perfektionism. Allt måste vara fläckfritt.
Jess är totalt utmattad när den tio månader gamla dottern skadar huvudet. På sjukhuset möter hon Liz som inte bör blanda sig i som både barnläkare och kompis. Katastrofen är ett faktum. Vad har hänt? Hur gör man för att hantera både yrkesetik och vänskap?
Boken handlar om förlossningsdepression och hur tabubelagt det kan vara att erkänna att man inte räcker till. Sarah Vaughan gör det så skickligt, vi är nog många som kan känna igen oss i hopplösheten när det handlar om att bara hanka sig fram, timme för timme och längta efter att det ska bli tyst. Eller att en annan vuxen tar över. Att få vila.