Priset delades med Margaret Atwood, men hon borde fått sola sig i glansen själv. Romanen är skriven i experimentell stil, en blandning av poesi och prosa utan punktering. Den är inte svårläst utan följer mer rytmen av ett samtal.
Evaristo skildrar elva kvinnor och en icke-binär persons levnadsöden. De är alla svarta, 19-93 år gamla och har någon förälder som kommer från Afrika eller Västindien. I centrum står dramatikern Amma, en lesbisk socialist som har premiär för sin pjäs på den stora nationalscenen i London.
Det är en viktig händelse eftersom det är första gången som en svart kvinna fått uppdraget. Ammas dotter Yazz och hennes vänner bildar tillsammans med mammans nätverk en kör av röster som berättar om hur de påverkats av rasism, emigration och integration. Men också om feminism, sexuell identitet och klass.
Trots att Storbritannien varit en kolonialmakt och att människor från kolonierna immigrerat dit under lång tid, är rasförtryck institutionaliserat. Evaristos roman ger, i likhet med Steve McQueens tv-serie Small Axe, inblick i brittiskt vardagsliv för svarta.
Romanen kan upplevas på gränsen till att bli lite uppfostrande och tillrättalagd; trots svårigheter så ordnar det upp sig för kvinnorna. Men jag fastnar för energin och humorn och gillar den mångkulturella och queera samlingen av karaktärer som finner strategier för förändring.