Blix är sympatisk som vanligt och tar gärna saker i egna händer, liksom Emma som är bloggare och orädd självutnämnd medhjälpare till Blix.
Blix älskande dotter, Iselin, bor i samma hus som polisen Sofia Kovic, pappans kollega, och blir vittne när en man tar sig in i huset och skjuter Kovic som avlider. Iselin, själv blivande polis, blir vettskrämd, flyr men blir upphunnen av mördaren som misshandlar henne. Lyckligtvis kommer hon undan men är skadad och traumatiserad och får tid hos en psykiatriker dagen efter för att bearbeta händelsen. Den orolige Blix vill först följa henne för att stötta och skydda, om mördaren skulle vilja avsluta sitt jobb, men väljer att följa de uppslag han hittar. Han låter i stället Emma göra dottern sällskap till mottagningen. Emma lämnar Iselin under besöket och stämmer tid med en före detta kåkfarare på ett kafé. Hon tror att denne kan vara inblandad. Låter det vettigt? Nej. Knappast trovärdigt, varken det ena eller det andra. Och det slutar naturligtvis illa.
Fortsättningen är våldsam men framför allt snårig. Det går på tomgång när Emma och Blix, avstängd från sin tjänst, var för sig ger sig ut på spaning och utsätter sig för faror. Slutet känns som en nödlösning, långdraget och oengagerande trots uppskruvat tempo.