Av olika anledningar blir en del konstnärer inte hyllade förrän efter sin död. Hilma af Klint bestämde själv att världen inte var mogen att ta emot hennes konst och den fick visas först efter 20 år efter hennes död. I Vivian Maiers (1926-2009) fall var hennes gatufotografier oupptäckt under hennes livstid.
Hon försörjde sig som barnflicka i New York och Chicago, men hennes passion var fotografering. När hon i slutet av 2000-talet blev utblottad och hennes förråd auktionerades ut fann man att de bestod av mer än 150 000 negativ av hög klass. Omkring hennes märkliga livsöde har den danska författaren Christina Hesselholdt spunnit en fiktiv berättelse, som 2017 blev nominerad till Nordiska rådets litteraturpris.
Romanen gestaltar Vivians liv genom olika röster; hennes mor och bror, familjerna som hon arbetade i samt en berättare. Dessa polyfona stämmor utgör fragment av invandrares utsatta liv i amerikansk storstad, uppväxten i en dysfunktionell fransk-tysk familj och erfarenhet av övergrepp. Dialogen växlar mellan berättelse och frågor till Vivian.
Varför fotograferade hon så mycket, var det för att spara på ögonblicken, för att stanna tiden? Fiktiva skildringar av verkliga personer ställer alltid frågan om det lämpliga i att parasitera på dem som inte kan försvara sig. Men Hesselholdts fragment är fängslande och jag blir imponerad av Maiers fotografier. Hon hade en fantastisk blick för människor och bildkomposition.