Hans litterära landskap rör sig ofta inåt landsbygden i trakten av Sundsvall. Hemstället var en liten bondgård, pappans uppväxtmiljö. Mamman däremot ”stadsbarn”.
Själv flyttade han med tiden till Uppsala. Försörjde sig på en rad olika arbeten, men skrivandet har funnits genom livet.
Den nyutkomna består av tjugo texter, snittlängd knappt nio sidor. En hel del om minnen från barndomen. Små episoder, inte alltid lätt att tolka för en pojke.
Som i kortnovellen ”Ögonblicket”. En sommarkväll på cykel ser han en kvinna och en man prata med varandra.
Pojken stannar till, obemärkt, men får en känsla att det är ett viktigt samtal som pågår. Han bör ta sig därifrån.
Dagen därpå får han höra att mannen tagit sitt liv under natten. Men ingen tror på att han sett dem. Alla andra anser sig veta att han varit ensam den kvällen.
Nu, många år senare, är det som att han vill börja släppa alla minnen. De har gjort sitt. Vi pusslar ihop dem så gott vi kan genom livets gång, men mycket förblir obegripligt fullt ut.
Låter det dystert? Inte nödvändigtvis.
De flesta av oss har trots allt ett behov att ibland kunna titta tillbaka, inte minst när vi blir äldre. Vad var vi med om, hur påverkade det oss? Åke Smedberg ger inga svar, men hans sjuttonde bok går att känna igen sig i.
Ge den gärna en chans. En bok lite vid sidan av de allra vanligaste.