Titeln andas uppföljare, vilket boken också är. Föregångaren heter ”Konsten att vara kvinna”, kom ut för snart tio år sedan och blev en internationell storsäljare. Men även Caitlin Moran har ett vardagsskrivande och tidningskrönikorna och tv-kritiken undgår inte att prägla henne, inte alltid på gott.
Ett liv som massproducerande kolumnist har lärt mig två saker:
1. I krönikor ska man ta i från tårna. Tycka, roa, reta och vara lite klok. Komprimera, tänja, vrida och vränga på ord och meningar. Texterna är korta. Läsarna orkar.
2. Det gör de inte i 300 sidor, vilket Caitlin Moran alltför ofta tycks glömma.
Från början har man kul och inser att översättaren Molle Kanmert Sjölander gjort ett hästjobb. Sedan blir det för mycket krönika. Tyvärr, för Caitlin Moran är skarpsynt och träffsäker. Hon skriver om kvinnlighetens vedermödor. Om smärta, blod och olägenheter som karlar sällan har en susning om. Typ badvatten som långt efter uppstigning och påklädning rinner ut i byxorna. Det hände Caitlin Moran under en intervju i morgon-tv. Kul att skriva och läsa om, inte ett dugg roligt där och då. Tack och lov för kashmirsjalen som raskt fick byta plats och funktion.
Kvinnor torde känna igen sig. Män må läsa och lära.
Hon skriver om äktenskap och sex. Vardagsliv i motvind. Om killar och gubbar, motsträviga, oförstående och ibland lika korkade som hennes lillebror.
Fast Pete, hennes man, är fin och hon noterar också, rätt klädsamt, att snubbar minsann inte heller har det lätt. I kriser har kvinnor väninnor som stöttar och förstår, män kompisar som säger ”äh, skärp dig nu, för fan”. Och om grannens 14-åriga dotter står på gatan, med borttappad nyckel, blåfrusen och blöt, kan kvinnor göra det självklara: be henne komma in och värma sig. Men vågar män det?
Det är ofta på kornet, lika ofta dränkt av krampaktig lustifikation. Men till slut kommer berättelsen om dottern, den självsvältande, och då tar hennes mammas avskalade, genuina förtvivlan över. Den förlåter det mesta, så till den grad att man bläddrar tillbaka och inser att resten också är väldigt bra, bara man nöjer sig med tre sidor i taget.