1972 var Beau och Hunter fyra och tre år gamla och satt i baksätet på familjens Chevrolet. Deras mor körde och framför dem satt deras lillasyster. I en fyrvägskorsning rammades bilen av en långtradare. Mamman och systern dog, Beau och Hunter överlevde.
De var bästa vänner, men väldigt olika. Beau mönstergossen, Hunter obekväm i större sällskap utom när han drack alkohol, vilket han tidigt och gärna gjorde.
Fast komplett misslyckad? Inte alls. Hunter Biden har juristexamen från Yale och namnet må ha underlättat, men inte varit avgörande för att få chefsjobb i ett av USA:s största finanshus och prestigefyllda styrelseuppdrag.
På dagarna är han duktig på jobbet, på kvällar och nätter super och knarkar han. Till slut rämnar fasaden, hustrun/mamman till hans fyra barn lämnar honom och när Beau dör i hjärncancer är Hunter förkrossad, men inleder ändå ett förhållande med hans änka. Han ställer till det, gång på gång och även under pappans presidentvalskampanj. Han blir dess ömma punkt, men Joe Biden älskar ändå sonen vars bok är en kärleksförklaring till fadern och brodern, men också till kvinnan som 2019 gör Hunter Biden nykter och drogfri och naturligtvis kan det miraklet tillskrivas skyddsnät som vanliga crackpundare saknar, men en helvetesresa har han ändå gjort och berättelsen om den är läsvärd.