Åt vilket håll han än låter pendeln svänga får den göra det så långt den kan nå och hur nattsvart inledningen än är förvandlas "Bill Nilssons sista vita skjorta" till slut till en berättelse om kärlek som besegrar allt.
Karin Blom borde ha gift sig med Bill Nilsson. Bill som föddes i Chicago, men vars mamma flyttade med sonen till Skåne sedan maken/fadern förolyckats i en fallolycka på jobbet. Ramlade han från ett garagetak? Nej, från en skyskrapa, för åter: Ranelid håller inte igen. Ändå från första klass var det Bill och Karin, men av någon anledning valde hon Gustaf Blom, den blivande prästen som visade sig vara en djävul i människohamn, vilket inte bara gick ut över hans familj utan även den unga Emma Vik som hamnade på mentalsjukhus.
Har godheten, i detta totala elände, någon chans? Jodå, för där finns Benjamin Sander, Emmas själs älskade, och Bill Nilsson, äppelodlare i världsklass, och fiskaren Johan Tilly och hans hustru som tidigare var nunna och många fler – de flesta med märkliga levnadsöden – som av olika skäl älskade Karin Blom och visst; man skulle kunna vara cynisk och avfärda Björn Ranelids författarskap som lika ”för mycket” som hans person, men hjärna och hjärta går inte alltid hand i hand och därför blir detta en svåremotståndlig, hjärtevärmande uppvisning i kollektiv kärlek.