Om man vill intressera sig mer för händelserna kan man läsa den finska författaren Katja Kettus roman ”Rose är borta”. Kettu har tidigare skrivit romanerna ”Barnmorskan” och ”Nattfjäril”, och gräver nu i sin släkthistoria för att berätta om 1900-talets finska utvandrare som fick inmuta mark i reservat i Minnesota.
De båda folkgrupperna visade sig fungera bra ihop och blandäktenskap förekom så ofta att man talade om ”findians”. Berättaren heter Lempi och är barn till Rose som är från ojibwansk stam och Ettu som är finne. Lempi har brottats med psykisk ohälsa sedan hennes mor mystiskt försvann på 70-talet. Fyrtio år senare hämtas Lempi tillbaka till sitt barndomshem för att hennes pappa som insjuknat i leukemi börjar återfå minnet. Historien berättas i brevform, med Roses brev 1973 och Lempis 2018 till sin ungdomskärlek.
Kettus språk är mustigt och stilen drar mot magisk realism, vilket passar väl in i ursprungsbefolkningens riter och levnadssätt. Hon skriver ur ett kvinnoperspektiv och skildrar maktutövningen från staten mot minoriteten genom bland annat tvångsflytt av barn till internatskolor, genom mäns våld i nära relationer och följden av alkohol- och drogmissbruk.
I någon mån är både finnarna och ojibwaerna i exil och saknar sitt hemland. Trots svåra levnadsvillkor är romanen också ljus när Kettu gestaltar komplicerade kärleksrelationer och starka kvinnor som överlever.