Agnes mamma, Anitamamman, är en skrämmande ond modersgestalt, utan goda sidor. Hon tvingas försaka sin egen karriär som pianist när hon blir gravid med Agnes, och när flickan sedan visar sig vara ett musikaliskt underbarn, hatar hon henne så mycket att mormor får ingripa för att hon ska överleva. Miika och Kristian har inte heller föräldrar som har tid att se dem på grund av sjukdom. Kristian och Agnes hittar varandra genom musiken och låter Miika vara med på sina villkor.
Att det inte finns någon vuxen som skyddar dem ser Frank Lejde, en man med eget barndomstrauma. Han vet hur man får barns förtroende. Läsaren förstår genast att han inte bara månar om barnen utan även har andra avsikter. Lejde är romanens mest motsägelsefulla karaktär, de sexuella övergrepp som pojkarna utsätts för är avskyvärda, men de blir också sedda av honom och han hjälper dem att utvecklas musikalisk och sportsligt.
Utmärkande för Smirnoffs språk i trilogin är att hon användes sig av dialekt och talspråk i en helt egen stil. Eftersom ”Sockerormen” skildrar ett barnperspektiv har hon modifierat språket, men stilen känns ändå igen – inga skiljetecken förutom punkt, korta meningar och talspråk i dialogerna. Romanens mörka ämne skulle ha varit outhärdligt om hon inte som berättargrepp hade använt sig av magisk realism och en nypa svart humor.