Det är en stark berättelse om sorg, där tid och rum flyter ihop, skriven på en prosa som närmar sig poesin. Första avsnittet heter Den försvunna och utspelas vid en kust där cornichen följer havet. Kanske en stad som försöker återhämta sig efter ett krig.
I stadens utkant bor en kvinna med sina barn och sin mor. Den äldsta dottern som städat på restaurangerna där turisterna kopplar av är försvunnen. Hennes mor söker alltmer desperat och efter henne. Den andra delen, Singulariteten, handlar om en kvinna med flyktingbakgrund, vars barn dör i magen. Hon har tidigare varit på jobbresa till turistorten och ser kvinnan som söker sin dotter kasta sig från klipporna ner i havet. Det sätter hon i samband med att barnet dog.
I en intensiv text skildras den påtvingade förlossningen växelvis med kvinnans alla erfarenheter av sorg och förluster. Sista delen, Förlusterna, handlar om en flyktingfamilj som kommit till ett nytt land med annorlunda kultur.
I korta stycken gestaltas kontrasten mellan de erfarenheter som de bär med sig och vad de, som de möter, förstår om deras tidigare liv och deras förlust av kultur, språk, historia. Som när mamman frågar den trädgårdsintresserade mormodern: Vad tycker du om jorden? Hon svarar: Jag har satt händerna i jorden flera gånger, men jag känner ingenting.
Romanen är inte lättläst, men den som tar sig tid att läsa den kommer inte att glömma berättelsen.