De barn Lina arbetar med är alldeles för tidigt födda, något i 30:de graviditetsveckan, och det är inte alltid självklart att de kommer att överleva.
Jag föreställer mig att stämningen på arbetsplatsen är väl beskriven, för Marcus Jarl är själv specialistsjuksköterska på Södersjukhusets neonatalavdelning.
När Lina Råman nästan 20 år tidigare mötte Ted jublade inte direkt hennes far, den framgångsrike läkaren, för Ted hade tatueringar över hela kroppen, men inga yrkesambitioner och för Lina var han inte bara kärlek med versalt K utan också protest mot pappans borgerlighet.
Men plötsligt bara försvann Ted. Lina sörjde, men tröstade sig till slut med den välartade Samuel som hon nog också älskar men som inte vill bli pappa. Och åren går, liksom Linas biologiska klocka, och föräldrarna till barnen på jobbet må vara plågade, men de har ändå fått barn, tänker Lina.
Och en dag dyker han upp igen, Ted. Läkarna har sagt att han tre månader kvar att leva.
Mer ska inte avslöjas, men etiketten ”en relationsroman” som pryder omslaget är berättigad. Det är Ted och Samuel, men också pappan/den bittre änklingen, väninnor och Linas föränderliga förhållande till dem alla. Det är hjärta och smärta, bitvis väl utdraget men på det hela taget ändå insiktsfullt och engagerande.