Precis som i de tidigare romanerna varvas tre berättelser i tre olika tidsperioder, ett grepp som fungerar bra och ökar spänningen. De gemensamma nämnarna är kärleken till vildhästarna, djurparker, skildringen av sårbarheten i mellanmänskliga relationer.
Det börjar i ryskt 1880-tal där zoologen Michail med sin vän åker på en äventyrsresa till Mongoliet för att fånga och ta med hästar till Europa. Den tyska veterinären Karin, som efter ett barndomstrauma snöat in på vildhästarna, åker med sin vuxne son på 1990-talet för att återföra en flock till stäppen igen.
Den tredje skildringen är mest skrämmande och utspelas i ett tänkt 2060-tal där djurparksägaren Eva tillsammans med sin dotter Isa kämpar för sin överlevnad i Norge, i en värld där samhället har brutit samman och var och en må klara sig bäst den kan. När tekniken försvunnit blir gammal kunskap värdefull för att klara sig bland klimatflyktingarna.
Trots ämnet så är romanen inte svartmålande. Människor är kreativa när det gäller att skydda de sina och förstå när samarbete gynnar alla. Lundes text varierar stilistiskt något i de olika tidsperspektiven (översatt av Lotta Eklund) vilket tillsammans med romanens konstruktion gör den till en bladvändare.