Gyllene tider Pite havsbad
När 13 491 personer kom till Pite havsbad i juli 2019 för att se Gyllene Tider, var det den största publiken någonsin på en konsert i länet. Nu får man krasst konstatera att det nästan blev en halvering. Men Pite havsbad lyckas ändå uppbåda den enda riktigt fina, varma sommarkvällen på snart tre veckor, i alla fall för oss Luleåbor, det måste vi ge arrangören. 8 juli var Håkan Hellström här i likaledes strålande väder, så det kan väl inte vara en slump? VD:n Tobias Lindfors måste ha mutat SMHI.
Uno Svenningsson öppnar denna afton punktligt klockan 20 och frågan är om han inte är den egentliga favoriten hos vissa i publiken. Han har byggt upp en gedigen repertoar av välkända låtar genom åren och ända tillbaka till tiden med gruppen Freda' och serverar några guldkorn av dem. Kontrasten till kvällens huvudnummer är rätt stor. Det är tänkvärda texter i en ofta lite sorgsen, vemodig inramning. Han känns ytterst sympatisk, städad utan att vara tråkig, och det blir en fin start på kvällen.
Uno Svenningsson var förband och spelade gamla kända låtar ända tillbaka från Freda's tid.
När Gyllene Tider gör entré cirka 21.15 efter en tålamodsprövande väntan är basljudet öronbedövande. De inleder med "Gyllene tider igen", en rätt medelmåttig låt från nysläppta albumet "Hux flux" som handlar om att "Här i hörnet står Gyllene Tider igen – och pumpar på a-strängen", vilket väl anspelar på att de gjorde sin egentliga avskedsturné då 2019, men nu "är tillbaka igen".
De fortsätter med "Juni, juli, augusti" och efter den inledande osäkerheten kan vi andas ut och komma i stämning, här är en låt som alla kan.
Jag flyttar mig 25 meter bakåt för att kunna uppleva konserten utan öronproppar.
Gyllene Tider med Per Gessle i spetsen bjöd som utlovat på en jukebox av låtar, gamla och nya.
Folk är onekligen glada och uppsluppna, dansar och klappar, men fokuset på musiken är ärligt talat inte på topp överallt. Kanske har någon spridit ett rykte om fri öl i baren, för det vandras och vinglas fram och tillbaka till öltältet oavbrutet mitt i trängseln med ett konstant och enerverande knuffande som följd. Någons glasögon ryker och någon stämplar mig med en hård klack på min stackars fot. Det är ju inte Gyllene Tiders fel, men det påverkar helhetsupplevelsen.
Pubilktrycket var hårt framme vid scenen.
Under tiden sjunger de "Flickorna på TV2, håhåhå, tänk att få sätta på flickorna på tv2, håhåhå" (ja, tänk att den faktiskt överlevde #metoo-rörelsen) och "Cole Porter sång" och några andra hits som alla kan sjunga med i, varvat med några mindre kända.
Det man får konstatera är att det är låtarna som alla kan utantill som fungerar bäst ikväll, eftersom man omöjligt uppfattar varken text eller handling eller budskap i de mindre kända, exempelvis de från nya albumet, i och med att basen är så stark att sångtexterna mestadels drunknar i den. Det är också något med Gessles röst, den låter ansträngd, inte som att den har djupnat och mognat, utan fått en mer metallisk klang. Undrar dessutom om han kanske har dålig medhörning. Jag har hört honom sjunga otroligt mycket bättre när han var i Kulturens hus på sin unplugged-konsert.
"Kung av sand" är en given stämningshöjare, inramad av blått skymningsljus på en magisk strand. "Ljudet av ett annat hjärta" höjer temperaturen ytterligare några grader i en redan ljummen kväll. Som extranummer kör de "Jag går och fiskar", "När vi två blir en", "Sommartider" och slutligen "När alla vännerna gått hem" och kvällen är räddad.