Helena Strömbro Ershag avled under påskhelgen i år och sörjs av familj, vänner och kollegor. Hon blev 46 år gammal.
”Jag har sparat musiken vi hade på begravningen som ringsignal på min mobil. Jag känner att den ger mig styrka”, sade en man som mist sin älskade. Kvällens konsert kommer att bli min ringsignal.
Tomas Andersson Wij sjunger om självtvivel, mötet med människor och tillståndet i världen. Det är avskalat naket och melankoliskt. Denna torsdagskväll gör han troligtvis en av sina bästa konserter tillsammans med pianisten Andreaz Hedén och Nils Berg som växlar mellan basklarinett, saxofon och flöjt. De genuina jazzmusikerna ger de enkla melodierna och poetiska texter ett musikaliskt lyft. Det är stämningsfullt.
Men det är ändå när Tomas Andersson Wij ger sina medmusikanter en paus som något händer. Han står där ensam, publiken sitter nära och han säger att han vill hylla en person med en låt. Hon som med största sannolikhet skulle suttit i publiken om hon inte lämnat jordelivet. Alldeles nyss.
Han saknar henne, hon brukar ju komma på hans konserter när han spelar i Skellefteå. ”Men denna torsdagskväll är hon inte här för i morgon ska hon begravas”, säger han. Det blir tyst. Han stämmer några strängar på gitarren. Kanske för att han behöver en paus för att samla sig? Sedan säger han: ”Den här låten är till dig Helena Strömbro – Där får jag andas ut”
”Ännu smärtar såret
Ifrån ödets spjut
Men jag har ett hem nu
Där jag får andas ut
Vart än vägarna bär
Vart än drömmen tar slut
I hans nåd faller jag
Där får jag andas ut”
Efter sista ackordet blir det tyst. Varma applåder blir fysiska. Vad han sjunger sedan vet jag inte. Det känns oviktigt. Viktigare är att han gav oss som följt Helena in till sitt avslut tröst. Hon som lät oss få ta del av sitt liv genom sina texter. Sin sista krönika skrev Helena bara dagarna före hon somnade in.
I går hejade jag på en kvinna som jag trodde var hon. I kväll sitter jag och skriver snett framför hennes orörda plats på redaktionen, där lampan numera är släckt. Den 3 maj går jag med många andra och fyller Öjebykyrka för att precis som Tomas Andersson Wij hylla vår enormt saknade kollega Helena Strömbro Ershag.
Det här är ingen recension. Mer ett tack för att artister som Tomas Andersson Wij vet att musik är närvaro och ett kraftfullt redskap som förmedlar hopp och tröst till människor i sorg.