"Det är jävligt länge sedan jag var här", säger Anna Ternheim om Skellefteå.
Några av konsertbesökarna har kanske upptäckt eller återupptäckt Anna Ternheim tack vare hennes medverkan i Så mycket bättre. Men de flesta vet sedan gammalt att hon är en fena på att göra covers. Pianointrot till hennes version av Broder Daniels kultklassiker "Shoreline" hördes första gången 2004, på debutalbumet Somebody outside.
För min del blev "Somebody outside" det perfekta soundtracket till ett år som var allt annat än perfekt. Det är sällan pepp och ryggdunk vi människor behöver när livet prövar oss, utan någon som sätter ord på precis det vi känner just då.
I just happen to feel so alone
For today for all days to come
I just wanna be, wanna be gone
Kvällens konsert ingår i en intensiv Norrlandsrutt med Luleå onsdag, Umeå fredag och Östersund lördag. Totalt gör Ternheim 29 konserter på två månader.
– Det här är vår tjugotredje spelning och vi är lite möra. Men det har blivit varmare ju längre norrut vi kommit på den här turnén, säger hon och möts av jubel.
Hon inleder med "Come fly with me" och sin egen urstarka "Girl laying down", som växer enormt med hjälp av bandet. Hon tar publiken i handen och leder den vidare med "I say no", följd av en så vacker "When you were mine" att jag glömmer bort att andas.
Tolkningen av Albin Lee Meldaus; "Josefin", är fin, likaså Måns Zelmerlöws "När jag gick bredvid dig". Sedan dyker en överraskning upp i form av en skramlig "Holding on", och mickstativet flyger i golvet.
När Ternheim sedan blir ensam på scenen och sätter sig vid pianot, reser sig alla hår på min kropp.
Ever since I was eight or nine
I´ve been standing on the shoreline
"Shoreline" får kvällens hittills längsta applåder. Men så kommer covern på Pat McLaughlins "The longer the waiting" (the sweeter the kiss), i ett arr med dragspel. Och just när man tror att det inte kan bli bättre glider Amanda Werne, alias Slowgold in på scenen. Werne, som också är förband under turnén, briljerar på munspel och hennes spröda röst gifter sig fint med Ternheims. De gör "Walking aimlessly" tillsammans och konserten når sin absoluta höjdpunkt.
Anna Ternheim och bandet står i en björkskog som sprakar i höstens alla färger.
Det fortsätter med "Summer rain" och "A French love". Magnifika "What have I done" introduceras av blinkande discolampor. Ljussättningen är färgstark konserten igenom, och ofta badar den höstiga bakgrunden i ett rött eller blått ljus. Tyvärr upplever jag att "I’ll follow you tonight", som är en favorit, drunknar en aning ljudmässigt. Samma sak sker med "To be gone". Däremot funkar "Bow your head" mer än bra, med fin sång av Amanda Werne.
Ternheim presenterar sin komptrio och de förtjänar all kredd, synd bara att deras namn inte går att uppfatta.
Som extranummer gör hon en rörande hyllning till sin bortgångna mormor med "De sista ljuva åren" av Lasse Stefanz. Auld lang sang-tolkningen "Minns det som igår" blir en vacker avslutning där musikerna återigen får glänsa. En invändning bara: jag hade gärna hört fler av Ternheims egna blåskimrande pärlor.
Anna Ternheims låtskatt skimrar i blått liksom scenshowen.
Tolkningarna bär och det är klart att många vill höra dem, men personligen avslutar jag helst med "This is the one":
We met the only day it ever snowed
And all the garden snowmen waved hello
Everything changes when you believe it wont
That town is the loneliest place I know