Uppsättningen bygger på författaren Annika Thors och illustratören Maria Jönssons bilderbok ”Flickan från långt borta” från 2014.
Nästan alla platser är fyllda av personer i alla åldrar – barn, ungdomar och vuxna. Förväntansfulla barn frågar hur länge det är kvar tills det börjar samtidigt som det prasslas med godispapper.
Och så kommer Mira in med dunder och brak. Hon sjunger och får publiken att skratta direkt. Kanske är det hennes utstrålning som gör att man inte kan låta bli att åtminstone le.
Hon skrattar och sjunger och talar ett språk som ingen förstår. Men lyckas ändå integrera med publiken på ett sätt som känns både nära och inkluderande, mycket via sitt målande kroppsspråk. Hon frågar vad några i publiken heter och börjar sedan sjunga deras namn högt, samtidigt som hon målar namnen med en stor pensel i luften.
Bakom Mira sitter en gammal gumma i sitt hus och tar det lugnt. Mira knackar på och gumman frågar vem det är.
Mira blir insläppt och då börjar resan mot den oväntade vänskapen. Jag får lite ”Hans och Greta”-vibbar av hela uppsättningen. Utan det obehagliga förstås. Men en liten släng av en sån där nostalgi-mys-känsla.
Även om Mira ser annorlunda ut och har svårt att göra sig förstådd så ser hon sig själv som självklar. Hennes unika kvalitéer ser hon inte som något negativt. Hon vet att hon sprider glädje till sin omgivning och det räcker. Skratt är universellt.
Även om föreställningen till synes kan verka flamsig och komisk så har den en djupare innebörd. En önskan om att höra till och självklarheten i att man alltid ska se både sitt eget och andras värde. Vikten av att tillhöra en gemenskap och att våga bjuda in människor som behöver det. Alla bär vi på fördomar, men ofta stämmer de inte alls.
Det blir tydligt i den här föreställningen. Svea, en lugn, pedantisk och trött gammal dam som får besök av yrvädret Mira. Det var inte tacksamt till en början.
Karaktärerna spelas av Nina Irendotter & Sonja Lindblom.
Genom den 45 minuter långa föreställningen får man följa Sveas och Miras resa. Från att Svea stör sig på Mira och bara vill vara ensam, till att hon när Mira lämnat börjar känna ensamhet och saknad. Till sist ger hon sig ut i snöstormen för att hitta Mira.
Det slutar med att Mira flyttar in hos Svea. Mira har lyckats väcka lekfullheten och glädjen hos Svea, som inte fanns där innan. Det oönskade besöket visade sig vara det bästa som kunde hända.
Publiken skrattade genom hela föreställningen. Inte minst barnen, som ofta är den ärligaste publiken. En scen som grep tag i publiken var när Svea skulle försöka lära Mira att säga mjölk. Då Mira inte förstod så råmade Svea högt: ”mööölk”. En sekvens som inte minst barnen uppskattade, som i kör skrattade och upprepade samma uttryck flera gånger.
Föreställningens manus och regi: Bobo Lundén. Scenografi och kostym: Ulla Karlsson. Kompositör: Mattias Kågström.
Den var rolig, men ibland kunde den bli lite oförståelig. Som vid en scen där Mira börjar röja runt i hemmet, plötsligt hamnar i en storm, samtidigt som Svea står och putsar fönstret i bakgrunden. Jag tycker att det var lite för komprimerat och abstrakt.
Men: i det stora hela så var det en rolig föreställning med inslag av viktiga tankeställare. Längden, 45 minuter, gör den också lämplig för barn. Inte ett enda barn lämnade sin stol eller salongen under föreställningen.
Det var en unik föreställning utan språkliga barriärer. Det är nödvändigt att det finns kulturella sammanhang och föreställningar för alla oavsett språk. ”Mira – flickan från långt borta” är ett praktexempel på just detta. Mer sånt, tack!