Malin Vispe, Sonja Lindblom och Annika Nordin gestaltar Ester i tre olika åldrar. De ger tillsammans manuset en nerv som nästan är smärtsam.
När Västerbottensteatern sätter upp den nyskrivna pjäsen "Handbok för husmödrar" blir det ett varmt porträtt av kvinnor som letar efter sin plats i livets föränderliga resa. Vi startar i femtiotalets hemma-fru-norm, men berättelsen når mycket längre än så. Den är universal med hög igenkänningsfaktor, oavsett tid plats eller rum.
Ester väntar sitt första barn och har tillsammans med maken Gunnar flyttat in till sjuttio nybyggda kvadrat med både badrum och tvättstuga inomhus.
Med Annika Nordin, Sonja Lindblom och Malin Vispe, som Ester i tre olika åldrar, får vi något som är bortom skådespeleri. De ger manuset en nerv som nästan är smärtsam. Eller det är smärtsamt bra.
Malin Vispe gestaltar den unga Ester som blir mor till Lena. Ester får på BB en gåva av sin svärmor: ”Handbok för husmödrar”. En bok med verklighetsfrånvända råd. Den utlovar att om Ester följer bokens utförliga rekommendationer kring hur en bebis ska skötas så sover barnet från klockan 19.00 till 06.00.
Annika Nordin, är Ester på ålderns höst. Med osynliga gester tar hon tryggt hand om både Vispes och Lindbloms Ester och får dem att bli en kropp.
Det gör inte Esters dotter, hon skriker, nästan jämt. Vispe gör den unga moderns förtvivlade försök att göra allt rätt med en respektfull skörhet.
Sonja Lindblom, tar Ester vidare in i livet. Dottern har vuxit upp och flyttat hemifrån. Det är nya tider, barnbarnet ska vara på dagis och dottern Lena ska jobba. Vilket Ester också borde göra, påpekar samhället.
Vad ska Ester göra med sitt liv? Förutom att kasta den torra steken som ingen har tid att komma och äta? Lindblom har en ljuvlig tajming i sina utbrott. Hon får oss att skratta och tycka om Ester ännu mer, för hon gör henne mänsklig.
Annika Nordin, är Ester på ålderns höst. Med mjuka gester tar hon tryggt hand om både Vispes och Lindbloms Ester och ger karaktären ett ytterligare djup. Det går inte att värja sig för Annika Nordins kvinnoporträtt. Hon är Ester.
Den förväntan som sedan kommer, utan egentlig fråga, att hon ska lämna sitt hus till nästa generation gör ont. Ett hus, hennes hem och hela liv. Hon har ju inte ens städat ur garderoberna från bortgångne maken Gunnars kläder. Hon är inte redo.
Bara väggarna, och vi, förstår det.
Ester väntar sitt första barn och har tillsammans med maken Gunnar flyttat in till sjuttio nybyggda kvadrat med både badrum och tvättstuga inomhus.
Regissören Johanna Salander, har skapat en tät pjäs. Det vävs känslor och tider i lager om varandra, i en genomtänkt scenografi av Hanna Cecilia Wilén Lindkvist. Det doftar längtan och krossade drömmar. Frida Johanssons musik tillför en sträng av vemod blandat med viktigt hopp i en tid som lämnat spår.
Musiken, rummet, kostymen och skådespelarna är ett med varandra. Johanna Salander har skickliggjort tre starka skådespelerskors enskilda karaktärer och fått ihop dem till en röst. Esters liv är inget tidsfördriv. Det är på riktigt.
Först kände jag ett motstånd till "Handbok för husmödrar", var rädd för att kvinnan skulle gestaltas som ett offer. Jag hade fel.
Det här är ett berörande porträtt av och med kvinnor. Kort sagt, teatern när det är som bäst.