Nordanåteaterns scen har förvandlats till ett terrarium. Det bebos av nio förunderliga figurer – skalbaggar, kräldjur – som instängda i en inglasad värld betraktar sin tillvaro. De förhåller sig till varandra, ibland respektfullt och med stor distans, andra gånger nyfiket undersökande eller uppvaktande.
De växlar i en evig karusell mellan att solitärt resa från sida till sida i terrariets väggar till att tätt omslingrade resa tillsammans i tillvaron. Det är mänskligt.
Ibland fryser de till, som om de reagerar på någonting, och stirrar ut i tomma intet. Eller rättare sagt genom glasväggen där de registrerar oss, som de gjort så många gånger förut, men varje gång kanske det känns lite nytt? Snart går de vidare.
Just leken med rummet, scenen och avgränsade ytor lär vara ett signum för föreställningens upphovsmakare Anja Arnquist och Madeleine Lindh som tillsammans utgör koreografiduon Or/Eller. De befinner sig gärna i gränslandet mellan dans och teater på så vis att föreställningen har en handling – även om de till stora delar låter betraktaren sammanfoga den.
Scenografin är enkel: I ett imaginärt och genomskinligt terrarium står en stor stubbe och en vattenmatare. Publiken är världen utanför men tillåts ändå höra det terrariets invånare hör – även de förvrängda ljuden från utsidan. En av många briljanta små detaljer.
Överhuvudtaget fungerar suggestiva ljud som en effektiv guide genom föreställningen.
För gränser suddas ut och ett mästerligt samspel mellan William Rickmans finurligt detaljrika musikmattor och Anton Andersson sparsmakade, men träffsäkra ljusdesign, gör det lätt att föreställa sig att vi färdas under dygnets alla faser mellan olika miljöer, olika världar: ett kalhygge, en skog, botten av en sjö, en trädgård, tillbaka till terrariet igen.
Känslan förstärks av att våra figurer ändrar skepnad och liksom anpassar sig till nya världar. Det görs möjligt av kostymören Naemi Gustavssons fantasifulla skapelser.
Men det är förstås dansen och rörelserna som står i fokus och som samlat oss denna afton. Och det är förtjusande att se en ensemble som lekfullt, men ändå synkroniserat, levandegör och underhåller oss i denna illusion. Det här är kollektivets föreställning. Även om den absolut bjuder på små solouppvisningar får den aldrig oss att tappa alltför stort fokus på helheten.
Lite som att en trollslända eller en fjäril passerar oss en perfekt sommardag – vi förundras ett ögonblick och adderar det till allt annat vackert.
Det går långsamt. Föreställningen puttrar på och under de 50 minuter den pågår upplever vi aldrig några stora dramatiska gester. Det betyder inte att det saknar spänning – tvärtom. Även i insekternas och småkrypens värld finns ständiga hot från predatorer och våra huvudkaraktärer är instinktivt ständigt på sin vakt. I och med det lugna tempot får vi gott om tid att betrakta de många små detaljerna.
Ändå är det omöjligt att uppfatta allt. För även långsamma skeenden i periferin går till sist i ett rasande tempo, när vi låter oss uppslukas, hypnotiseras, av händelseutvecklingen i enstaka rörelser.
Ett ben, en arm, en hand som ibland försiktigt spasmliknande, ibland mjukt, men ändå metodiskt, utforskar omgivningen. En organism, uppbyggd av flera individer, böljar likt koralldjur med vågorna.
Därför kommer alla som ser Terrarium att få en helt unik upplevelse.