Romanens huvudgestalter är de tre syskonen Gabriel vars liv tagit olika riktningar. Ea bor i San Francisco med en fotograf och hans dotter, den ensamstående mamman Sidsel är konservator på konstmuseet Glyptoteket i Köpenhamn och Niels, deras yngre bror, arbetar som affischuppsättare och saknar fast bostad, inte för att han på dekis utan självvalt. Han vill bara leva ett enkelt liv.
Men de är trots allt syskon och förr eller senare måste de närma sig varandra.
Låter som embryot till en intressant historia, eller hur?
Problemet är att den drunknar i så mycket annat. Där finns förstås den samtida styggelsen: rösten från dödsriket. Deras mor må vara död, men i ett antal kapitel får hon ändå ge sin syn på barnen och deras far. Okej, det kunde man kanske ha stått ut med, men in på arenan träder så den ena bifiguren efter den andra. Mostrar? Fastrar? Inte lätt hålla reda på. Och även om Niels kompis Cosmo inte är slätstruken bidrar han inte till att föra historien framåt.
Danskan Caroline Albertine Minor är ingen talanglös författare. För sin novellsamling ”Välsignelser” (utgiven på svenska 2019) belönades hon med P.O. Enquists pris. Men här har hon kört fast i så mycket gytter att ”Hummerns sköld” blir svår att engagera sig i.