Hon har flyttat till sin mammas hus, medan sambon tills vidare blir kvar i Piteå.
– Det är som att komma hem, säger hon om övertagandet av huset och mötet med barndomskamrater hon inte umgåtts med på 40 år.
Coronan tömde Karin Smirnoffs kalender för hösten och hon märkte att hon var i skriande behov av vila och att få finnas där för familjen och djuren, inte bara resa runt och prata om den framgångsrika Kippo-trilogin.
Nya romanen ”Sockerormen” handlar om barnen Agnes, Kristian och Miika vars särbegåvning för dem samman och stark vänskap uppstår. Tillsammans med musikläraren/artisten Frank Leide bildar de Bretzel-ensemblen och börjar uppträda, men Leide, som tycks vara tryggheten när vuxenvärlden sviker, visar sig vara ”en vuxen person som tycker om barn lite för mycket”.
Fröet till Leide är en verklig person.
– Jag har plockat en person som fanns i min närhet när jag var barn. Sedan har jag spunnit omkring det. Han var en person som var en otroligt schysst vuxen, som man verkligen gillade att hänga med, berättar Karin Smirnoff och understryker att boken inte är verklighetsbaserad.
Barnen i boken, som utspelas i Södertälje på 80-talet, är utsatta i sina egna familjer och blir därmed tacksamma offer.
Karin Smirnoff pratar om en hårfin gräns i berättandet.
– Det är lätt att gå över den, att den här personen blir lite för bra eller får något slags hjälteroll, för det vill jag ju inte, samtidigt som jag vill befinna mig på gränsen till avgrunden. Det är där det blir spännande och det är där han blir mänsklig.
– Säg pedofil till vem som helst och man vill hänga den personen upp och ner eller slänga den i en mörk fängelsehåla. Men det är människor bakom de människorna också och de har sina berättelser. Det är det jag vill undersöka.
Än en gång tecknar hon människorna med hastiga penseldrag, utan onödiga beskrivningar. Det som händer i "Sockerormen" är skildrat ur ett barns synvinkel. Agnes är det berättande jaget.
Hon förtydligar att barnens liv har förstörts av många komponenter och utvecklar sina tankar:
– Jag har poängterat att det inte är en berättelse om pedofili. Det är en berättelse om musikalisk särbegåvning, om otroligt solidarisk vänskap och barn som, trots att de manövrerar i en vuxenvärld som kan vara sjuk, har styrka, humor och blir överlevare.
En tanke hon diskuterat mycket med andra är om det är möjligt att utveckla en särbegåvning utan ett trauma.
– De här barnen går ju in i musiken som ett skydd mot det som händer i deras omvärld och utvecklar en musikalitet som är fantastisk. Det är också en av trådarna genom boken.
– Jag försöker aldrig att besvara någonting. Då hade jag kanske varit inne på att skriva krim, där man ska ha slutsatser och förstå. Det intresserar inte mig. Besvara får vem som helst göra, utifrån sig själv och vad som är rimligt.
Sedan länge har den bok som var tänkt att bli uppföljaren till ”Sockerormen” legat färdig, men Karin Smirnoff kommer att skriva om den i sommar.
– I den har barnen blivit vuxna. Jag tycker att det är intressant att se på vad som händer i en människas liv. De är nio år när första boken slutar. Den "del två" jag skrivit blev mycket mer en krim:are. Det har hänt så mycket i mig, i språket och hur jag tänker sedan dess. Men delar av själva berättelsen kan jag använda.