Det må vara en slump att Unghästens "Xenofoben" har premiär mitt i debatten kring flyktingarnas situation, men samtidigt hade den inte kunnat vara mer rätt i tiden.
I föreställningen får publiken följa olika personers livsöden och göra det genom nedslag i dessas liv. Personerna är just olika på det sätt att vissa tvingas fly från sitt hemland för att kunna fortsätta leva medan andra festar loss på midsommar och envisas med att inleda alldeles för många meningar med "Jag är inte rasist men...".
Skådespelarna är Theresa Eriksson, Matilda Kjellmor och Nils Lundqvist från Unghästens ensemble samt Ahmed Muse och Frehiwet Dagnew Haile som har egna erfarenheter kring att fly.
Många scener är jobbiga att se då de porträtterar vardagsdebatter på ett kusligt träffande sätt. Andra uppfyller en med obehag av den anledningen att scenerna ifråga belyser händelser vi som alltid levt i ett tryggt land aldrig kan förstå. Scenen där två flyktingar utfrågas av Migrationsverket är bara ett starkt exempel av väldigt många.
"Xenofoben" tar inte heller bara upp flyktingars livsöden utan delar även med sig av svenskars syn på invandringen. Mångas åsikter kommer fram, allt från den vardagsrasistiska kvinnans till medlemmen i Bevara Sverige Svenskt.
Livsödena i pjäsen är baserade på verkliga upplevelser vilket ger extra tyngd och det märks att ensemblen och regissören Lo Kauppi jobbat fram "Xenofoben" med stor vördnad. Det är också skönt att de inte viftar med några pekpinnar utan låter tankarna som föreställningen väcker få sjunka in på egen hand. För om debatten kring rädslan för det okända ska närmas på något sätt så är det just på detta vis.