Briljerar. Tomas Engström imponerar i rollen som 16-årig hockeyspelare med många krav på sig. Foto: Patrick Degerman.
Direkt när första perioden inleds (jepp, här kommer det att kallas så eftersom Västerbottensteatern valt att helt och hållet haka på hockeysnacket) blir flörtarna med Skellefteås hockeylag (ni vet vilket jag menar) tydligt. Den bokstavligen sprakande entrén, jubelropen och programbladsförsäljning med chans till vinst.
Fokus ligger på 16-årige Victor (spelad av Tomas Engström), som tränar två pass per dag plus matcher för att bli "störst, starkast och bäst". Ett mantra hans hockeymorsa till mamma Eva (spelad av Annika Isaksson) ständigt upprepar.
"Istid"sägs vara en pjäs om relationer och prestationer och skulle lika gärna ha kunnat kretsa om dans eller fotboll. Men att den utgår från hockeyns värld är knappast någon slump. För i en stad som Skellefteå kan alla relatera, på något sätt eller vis, till händelserna på scenen.
Många barn och framför allt föräldrar känner nog också igen sig i "Istid", vilket kan ge en klump i magen. Medan den peppande mamman hela tiden pratar om "oss" när det gäller sin sons satsning för att nå hockeytoppen och ligger långt över gränsen för hur mycket krav en förälder kan ställa på sitt barn tappar hennes tonårige son lusten. Och hon lyckas inte heller inse det innan allt hunnit gå väldigt långt. En slags ond cirkel vilken stöttande förälder som helst kan hamna i till slut.
Dialogerna är skickligt skrivna av Erik Norberg och det märks att han gjort ett stort förarbete för att sätta sig in i relationen mellan barn och föräldrar, men också inom sportvärlden. Exempelvis när det gäller klassiska hockeyuttryck. Men samtidigt blir det för mycket dialog emellanåt och ibland gränsen på någon slags brandtal för vad som är rätt eller fel. Speciellt när knattetränaren Ray (spelad av Richard Sseruwagi) dividerar med elittränaren Bengt (spelad av Mikael Lindgren). Dessa verkar symbolisera den goda respektive onda sidan.
"Istid" briljerar allra bäst när handlingar och korta ordväxlingar får spelrum. Exempelvis säger Tomas Engströms utstrålning och imponerande fyspass mer om vad föreställningen egentligen vill förmedla och speciellt när de i hans närvaro samtidigt ropar det vanliga "störst, starkast och bäst". Alla rappa konversationer som publiken bjuds på är också riktigt underhållande, speciellt de mellan stans mest energiska hockeymorsa Eva, en roll Annika Isaksson tagit sig till på precis rätt sätt, och tränaren Bengt.
Väl värt att nämna är också scenografin av Helena Weegar och föreställningens projektioner. Med små men mycket tänkbara detaljer lyfts uttrycket till en ny nivå. Helhet gör att hockeystämningen och miljön känns mycket närvarande.
Det är tydligt att Västerbottensteatern vill nå en ny publik med sin hockeysatsning – förlåt – "Istid", och förhoppningsvis lyckas de. För pjäsen kommer garanterat att väcka en del insikt hos många men också hejarop.
Många barn och framför allt föräldrar känner nog också igen sig i 'Istid', vilket kan ge en klump i magen.