Redan vid första låten visar Pernilla Andersson vilken väg hon vill att kvällen ska ta. Hon inleder med "Som en ö" som hon skrev inför sitt egna bröllop. Det är en vacker kärlekssång som gör sig väldigt bra live. Med sin finstämda sång och pianospel trollbinder hon publiken som är oväntat stor, men värdig sin artist. Hon säger själv att hon känner sig som en rockstjärna när hon tittar ut över folkhavet.
För hon är inte bara en kompetent sångerska utan även en duktig textförfattare som vet hur man väger varje ord för att få det att låta trovärdigt och äkta. Hon slog igenom för den breda massan med radiohiten "Johhny Cash och Nina P" år 2009 och några år senare deltog hon i Melodifestivalen med "Desperados". Innan dess var hon Thomas di Levas pianist och hon kan även titulera sig som producent åt Svante Thuresson.
Med sig på scenen har hon gitarristen Fredrik Rönnqvist som hon spelat tillsammans med i över 20 år. Hon påpekar även att han borde ses som en "bygdens man" eftersom han gått gymnasiet på Anderstorpskolan. Han får också stora applåder av publiken.
Det är en konst att snacka mellan låtarna. En konst som Pernilla Andersson behärskar väl. Det inte bara låtarna som växlar i tempo utan även hennes mellansnack. Hon har förmågan att vara personlig men inte för privat och i nästa stund vara lagom rolig. I ena stunden nämns hennes och gitarristen Fredrik Rönnqvist första gigg utanför Olssons ost i Kristianstad, då betalningen var 400 kronor och en mögelost. Någon låt senare berättar om sin pappas Alzheimersdiagnos. Vilket även två av hennes nya låtar handlar om. Låtar som finns med på albumet "Tiggrinnan" som ännu inte släppts. Hon berättar öppet om maktlöshet och sorg som förlamar men det känns aldrig för utlämnat. I hennes fall är det mellansnacket som får låtarna att lyfta. För när man får höra hur de kom till förstår man den riktiga innebörden i varje ord i låtens text. Hon passar även på att rikta en känga till gnällkäringar som inte står upp för unga kvinnor och att det inte är värdigt att ranka ned på andra.
Det är en mysig stund som uppstår även om texterna många gånger handlar om stora känslor. Hon berättar att hennes album blivit en form av dagboksanteckningar för henne. Vilket man förstår om man lyssnar till texterna. Hon hinner avverka en stor del av sin musikskatt innan det är dags att runda av kvällen. Bland att framför hon en lågmäld version av "Dansa med dig" som handlar om hur hon är flakmopedsturné med Plura och får hemlängtan till sin skärgårdsö. Jag kan tänka mig att en och annan torkade tårarna när hon avslutade med "Huvudet högt" som i original spelats in av just Plura och Eldkvarn.
Det är en mysig stund som uppstår även om texterna många gånger handlar om stora känslor.
