Foto: Leif R Jansson / TT.
Att recensera en föreställning av och med Thorsten Flinck utan att bli påverkad av den persona han faktiskt innehar är svårt. Ja, troligtvis omöjligt. För trots sin självklara plats på de största teaterscenerna i vårt avlånga land har hans privata svårigheter ofta fått stå i rampljuset.
I sin tolkning av Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas" fokuserar Thorsten Flinck på ensamheten och vad den känslan gör hos en människa. En tärande, slitsam känsla. Romanen som utkom för 111 år sedan kan provocera än i dag, vilket passar den anarkistiske och rebelliske Thorsten Flinck alldeles utmärkt. Frågan är bara om han än i dag spelar pjäsen utan uppföranderättigheterna? Då detta var ett hett och utdraget samtalsämne inom teaterbranschen när föreställningen hade urpremiär 2003.
I Thorsten Flincks version av "Doktor Glas" gestaltar han samtliga karaktärer. Han formligen äger scenen när han lekandes lätt varvar mellan Tyko Gabriel Glas, den osympatiske pastorn Gregorius och dennes hustru som lyckats fånga doktorns hjärta. Att just denna berättelse äger en speciell plats hos Thorsten Flinck finns det nog flera anledningar till, kanske främst från hans roll i Allan Edwalls version, men som betraktare går det inte att bortse från likheter Flinck har med självaste doktorn.
Historien berättas på ett teaterspråk typiskt för Thorsten Flinck, där fyndigheter inflikas mellan raderna till publikens förtjusning. Mitt under allt fnittrande blir det dock mer av en enmansshow kring mannen och legenden på scenen i stället för berättelsen om den ensamme doktorn med splittrad personlighet likt Jekyll/Hyde. Det stör lite i själva monologen som faktiskt är föreställningens hållning.