I rollerna. Kayode Kayo Shekoni, David Lenneman, Adam Högblom och Anna Thiam medverkar i "En druva i solen". Foto: Urban Jörén.
57 år har hunnit gå sedan Lorraine Hansberrys drama "En druva i solen" fick premiär på Broadway. Då historisk eftersom pjäsen var den första skriven av en svart kvinna att spelas i det anrika teaterdistriktet på Manhattan i New York.
Riksteaterns uppsättning är också historisk eftersom det är den första i norden. Ett faktum nästan omöjligt att ta till sig. Varför har det dröjt så länge?
"En druva i solen" kretsar kring en familj – det bittra äkta paret och deras son, farmodern och faderns syster. Alla strävar åt olika håll med drömmar som skiljer dem ifrån varandra och på något sätt skapar långa avstånd, trots att allesammans vankar ängsligt omkring i en liten, liten lägenhet med drömmar om något mer.
Fadern drömmer om pengar vilket enligt honom alltid varit det essentiella och speciellt när hans mor påpekar att "förut drömde vi om frihet, nu är det pengar". Hans fru däremot har lessnat på livet i den kackerlacksfyllda lägenheten och farmodern önskar att ge sitt enda barnbarn ett hus medan systern vill utbilda sig till läkare. En nästintill hisnande tanke under 1950-talet och speciellt för en ung svart kvinna. Allt detta blir under ett kort ögonblick möjligt då farmodern kommer över en check bestående av en större summa pengar, tack vare sin bortgångne makes försäkring.
Föreställningen innehåller flera dimensioner där drömmen om att accepteras för den man är, oavsett om det gäller hudfärg eller kön, dominerar. Men också att stå upp för sig själv och det man tror på. Något vi alla kan relatera till. Den röda tråden är checken med försäkringspengar och möjligheterna denna lilla pappersbit skapar och hur valet faller på ett litet hus där hela familjen ska bo. Något som snabbt krossas då området tillhör de vita vilka stänger sina dörrar för integration och kvar står en familj i utanförskap.
"En druva i solen" kan beskrivas som en stillsam men tragisk känslostorm där allt känns hopplöst redan från början. Detta gestaltas skickligt av en grupp skådespelare som kompletterar varandra, alla med egna personligheter. Bäst är Kayode Kayo Shekoni i rollen som farmodern Lena.
Riksteaterns uppsättning, med regi av Josette Bushell-Mingo (regisserade Västerbottensteaterns "Warner Oland"), är ett mäktigt verk att ta sig igenom. Den drygt 2 timmar och 20 minuter långa föreställningen kräver sin publik och hade kunnat spelas på Broadway. Det verkar dock inte begå publiken som jublar stort när sista repliken är avklarad.
Föreställningen innehåller flera dimensioner där drömmen om att accepteras för den man är dominerar.
Betydelse. Namnet "En druva i solen" kommer efter en pjäs där en av raderna handlar om hur en dröm som aldrig blir av torkar ihop i solen. Något som går at känna igen i pjäsen. Foto: Urban Jörén.